Lusten att pröva nytt, experimentera med rörelser, som ett kollage format av den moderna konsten, det då nya mediet filmen och önskan att bryta stela normer ser ut att ha varit viktiga byggstenar då Jean Börlin, med stöd av sin man, den svenske mecenaten Rolf de Maré att likt den Ryska Baletten, etablerade sig i Paris; konstens och modernitetens stad i 20-talets Europa.
Förra året firades att den Svenska Baletten, Ballet Suédois, startades för 100 år. På Dansmuseet, en gång startat av just Rolf de Maré, var det något självklart att uppmärksamma med en specialutställning. Även om mycket av balettens historia redan finns bevarat i museets samlingar, så bevaras en stor del av balettens originaldräkter hos Bibliothèque nationale de France. Att Dansmuseet lyckats låna in dem till jubileumsutställningen är inte bara en stor lycka för de danshistoriskt och design-intresserade utan även en kostsam historia. Så en stor publik skulle ju inte skada för att få satsningen att gå runt.
Trots brinnande pandemi öppnade utställningen enligt plan den 25 oktober 2020, på dagen 100 år sedan Ballet Suédois öppnade sin första dansafton med verken Iberia, Jeux, Dervischer och Midsommarvaka. Med samtida konstnärer som Nils Dardel, Francis Picabia, Fernand Léger, Einar Nerman och Jean Cocteau, kompositörer som Erik Satie, Germaine Tailleferre, Viking Dahl och Kurt Atterberg spelade de i Paris och turnérade i Europa och USA under fem intensiva år, 1920 till 1925.
Unga dansare från Stockholms- och Köpenhamnsoperan fick med Ballet Suédois sitt livs äventyr! Nyskapande dans i en av världens mest spännande och livfulla städer. Inte är det så konstigt att de vågade följa med Börlin och de Maré på äventyret och lämna de mer konservativa institutionerna uppe i nord!
Ballet Suédois är även homohistoria på hög nivå. Även om Pride-parader och regnbågsflaggor inte var uppfunna på 20-talet så fanns då både en nyformad och bubblande identitet, med en önskan om frihet och ett mod att berätta om lust och kärlek som var kriminaliserad i de flesta europeiska länder. I Berlin fanns tidningarna, klubbar och nöjesliv liksom en politisk kamp som tog stöd av vetenskapliga studier och en revolutionär tidsanda. I Paris där homosexualitet inte kriminaliserat kunde konstnärer känna en frihet. Det är helt logisk att både den svenska och tidigare den ryska baletten, Ballets Russes med Sergei Diaghilev och Vaslav Nijinsky uppstod just där.
I Stockholm var det öppna homolivet inte lika organiserat som i Berlins kvarter, då som idag, kring Nollendorfplatz, men utöver väl kända träffställen fanns även en rad synliga uttryck för homosexuell kultur i Sverige. Gösta Adrian Nilsson, GAN, målade uppenbart homosexuella motiv. Likaså, om än mindre modernistiskt, Eugéne Jansson. Maurtiz Stiller skapade filmen Vingarne 1916, baserad på danske Hermans Bangs roman Mikäel, med ett något tragiskt, men dock, homosexuellt tema och kunde därigenom utnämna sig till den regissör som först i världen tog upp homosexualitet i en långfilm. Karl Gerhard framförde 1922 kupletten Jazzgossen med uppenbart homofila referenser i sin hyllning till Dandy-kulturen. För att bara nämna några.
Under 1906 till 1907 uppmärksammades och debatterades homosexualitet ofta. Efter skandalen 1907 där skulptören och tenngjutaren Nils Santesson dömdes för homosexuell otukt rapporterades brett i media, huvudsakligen fördömande, men där läkare och skribenter även talade passionerat för en avkriminalisering. Tveklöst var debatten och den allt mer tydliga homosexuella identiteten påverkad genom utbyten med länder som Frankrike och Tyskland men också Danmark och England. Precis så som de utbyten och möten som skapandet av Ballet Suédois innebar.
Utställningen på Dansmuseet är en diger samling av bilder, filmer (bland annat av just Mauritz Stiller), brev, skisser och dräkter som vittnar om den brytningens tid som 1920-talet var. En frihetens tid mellan två världskrig, då konst och kultur vågade ta nya steg och inte sällan med just homo-och bisexuella som aktivt bidrog till utvecklingen. En tid då kriminaliserade vågade mötas, samlas och formulera sig, bryta fastlåsta könsroller och sexualitets- och kärleksnormer och göra motstånd.
Ballet Suédois kunde verka i fem år. Jean Börlin, som stod bakom det mesta blev utbränd, alkoholiserad och beroende av droger. Även om det blev ett tragiskt slut så har det varit en kulturskandal att hans och de Marés arbete och bidrag till modernismen glömts bort och tonats ned, måhända av en djupt rotad homofobi eller kanske snarare homoförakt. När nu Dansmuseet kunnat meddela att utställningen är förlängd till den 15 maj och regering med folkhälsans stöd börjar antyda att de lättar på restriktionerna för museer, så finns en öppning att faktiskt hinna med att se utställningen som fått den ljuvliga titeln, hämtad från en av balettens föreställningar, ”Om ni inte gillar det KAN NI DRA ÅT HELVETE”.
Just nu är museet öppet för dig som bokar i förväg någon av ”slot-tiderna”. Om du inte får möjlighet att se utställningen så gå i alla fall förbi museet och titta in i shoppen där du kan köpa den digra katalogen. Viktiga bitar av svensk-, dans-, konst- och homo-historia i ett!
Uppdaterad 2021-03-15
