Det pågår en dragkamp mellan franska staten på den ena sidan och Collectif Archives LGBTQI på den andra kring hur och av vem som HBTQI-historiska dokument skall samlas in och bevaras.
Efter en debatt mellan det community-baserade kollektivet och staden Paris gjorde kulturdepartementet med ministern Roselyne Bachelot i slutet av december ett uttalande följt av en diskussion i Nationalförsamlingen där de menade att det endast skall vara statligt kontrollerade institutioner som skall för stöd för att samla in HBTQ-historien och därmed avgöra vilket material som skall arkiveras och hur det skall göras tillgängligt.
Det ställningstagandet fick 22 olika queera arkiv och museer liksom 55 institutioner i 22 länder att den 8 januari underteckna ett öppet brev i Libération där vikten av att HBTQI-historien dokumenteras av fristående och neutrala verksamheter poängterades. Collectif Archives LGBTQI vill få statligt stöd att bedriva verksamheten i samarbete med offentliga arkiv, men inte styrda av dessa. I det öppna brevet hänvisas till samarbeten mellan museer och arkiv, grundade, utformade och drivna av HBTQ-personer i städer som Berlin och Amsterdam.
Målet för Collectif Archives LGBTQI och det öppna brevet är att kunna öppna ett historiskt HBTQI-center i Paris.
Bland de som undertecknad brevet finns svenska Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek, baserat i Göteborg och Unstraight Museum, baserat i Stockholm.
– Det blev en typisk fransk konservativ reaktion som inte är särskilt konstruktiv som underminerar de som arbetar för att få igenom projektet på communitynivå, förklarar Ulf Petersson från Unstraight Museum kulturdepartementets ställningstaganden.
– Genom det öppna brevet försöker Collectif Archives LGBTQI övertyga fler privata och publika partners att deras verksamhet är en bra idé, vilket vi på Unstraight Museum tror det är och därför skrivit under brevet. Men det ena utesluter ju inte det andra vilket helt verkar ha passera de bakåtsträvande akademikerna som motsätter sig initiativet.
– Har ni som communitybaserat initiativ liknande problem här i Sverige?
– Nej, jag skulle inte säga att vi har samma problem här eftersom ingen institution i sig själv motarbetar dessa initiativ och dessutom har många av dem haft att ganska bra fokus på HBTQI-perspektiven de senaste åren, vilket är bra även om allt kan bli bättre.
– Problemet ligger snarare i att man på politisk nivå inte vill stödja skapandet av fler museer utan snarare integrera dem i befintliga museer eller helt enkelt överlämna dem till det privata som är oerhört svårt eftersom vi inte talar om vinstdrivande verksamhet.
Frågan om ett HBTQ-museum diskuterades 2017 efter motioner från liberalerna Robert Hannah och Christina Örnebjär om att riksdagens kulle få regeringen att utreda möjligheten att stötta ett ”hbtq-museum” och utse det till ett ”nationellt resurscentrum för insamling och dokumentering av hbtq-personers kulturarv”. Även dåvarande partiledaren Jan Björklund var samma år med att skriva under en partimotion om HBT-personers ”rättigheter och möjligheter” där frågan om hur det museala arbetet med att dokumentera hbt-personers liv och historia lyftes.
Responsen blev dock svag i riksdagens Kulturutskott där det ”noteras” att det fungerar bra som det gör idag, utan att något speciellt museum behöver initieras.
”Mycket snack och inget reellt stöd helt enkelt”, säger Ulf Petersson om den svenska diskussionen och frågar sig: ”Vad är det som krävs för att få till ett internationellt HBTQI-museum/center i Sverige? Hur många incidenter av förföljelse och tortyr i världen behövs för att man ska se vikten?”
Uppdaterad 2021-01-20
