Annie Proulx, författaren av novellen Brokeback Mountain, säger i en intervju att hon önskar att hon aldrig skrivit berättelsen om Jack och Ennis.

2005 gjorde Ang Lee filmen med samma titel, som är baserad på novellen. Den hyllades världen över och fick tre Oscars. Filmen har bland annat fått en plats i USAs nationella filmregister över filmer som haft stor betydelse för omvärlden. Syftet är att säkra vissa filmers existens för all framtid.
Många menar också att Brokeback Mountain är den film som banade väg för framtida hbtq-filmer, och gjorde det mer ”mainstream” att ha hbtq-karaktärer som huvudroller.

Men trots succén säger Proulx nu i en intervju till Paris Review att filmen ”bara varit orsak till problem, trubbel och irritation”.

– Jag önskar att jag aldrig skrivit novellen. Innan filmen var allt bra, men fans förstår inte att historien inte handlar om Jack och Ennis.

Proulx berättar vidare att filmen handlar om ”homofobi; det handlar om en social situation; om en speciell plats och ett speciellt mindset och en viss moral.”
I intervjun säger hon att hon är irriterad på att fans ska göra sina egna tolkningar och versioner av hur livet fortgår för Ennis efter Jacks död. Hur Ennis träffar andra pojkvänner bland annat.

Författaren har varit irriterad under en lång period. För 12 år sedan skrev QX om att hon plågades av fansen.

– Det är inte berättelsen som jag skrev. Det är inte era karaktärer. De här karaktärerna tillhör mig enligt lag.

– En av anledningarna till att jag håller så hårt på det är att många män har bestämt att detta ska vara en berättelse med ett lyckligt slut. De kan liksom inte acceptera att den slutade som den gjorde – de kan bara inte ta det.

Skrev en opera

För att då utlopp för sin irritation skrev Proulx en libretto för en operaversion 2014. Tanken var att hennes egna berättelse om Brokeback Mountain inte skulle förstöras av ett lyckligt slut.

– Jag antog att någon av de här idioterna som älskar lyckliga slut skulle komma och börja pilla i historien. Jag vill behålla den som den är. Det är en stark berättelse och den ska inte ge någon förhoppning om att alla lever ”lyckliga i alla sina dagar”.