Sanna Mac Donald är dubbelt aktuell. Dels med boken Ospårat för ung vuxna och dels med Allt som en gång var.
QX tog ett snack med henne.
Hej Sanna, din tredje roman, Ospårat, finns ute nu, hur känns det?
– Det känns fortfarande overkligt. Den här historien har funnits med mig länge, ja, i snart tre år nu och för mig är karaktärerna högst verkliga. Jag är både stolt och glad över att andra äntligen får möta dem.
”En vardaglig berättelse som utforskar normer kring kön, sexualitet och relationer från tre olika perspektiv”, står det i pressreleasen, kan du berätta för QX-läsarna vad den handlar om?
– Absolut, jag kan försöka. Läsaren får främst följa sextonåriga Palle och läraren Hanna, vars historier löper parallellt men hela tiden korsas. Palle vill fly bråken där hemma, men längtar samtidigt efter mer tid med sin mamma och med sin storebror, som flyttat hemifrån. Och kompisarna, som varit så självklara sedan Palle var liten, är plötsligt några andra – eller är det hon som har förändrats? Hon grubblar över sin identitet, och trots att hon är kritisk till normer och kategorier, så vill hon så gärna få sätta en etikett på sig själv. För att ringa in vem hon är, liksom.
– Hanna, i sin tur, kämpar med att upprätthålla relationen med Eva, men vet inte hur hon ska vara eller göra för att det ska bli rätt. Ibland är allt enkelt, men plötsligt blir Eva hård och kantig. Är det Hannas fel? Överanalyserar hon? På jobbet är hon självsäker och står upp både för sig själv och för elever som behandlas illa, men med Eva blir hon ibland ingen alls.
– Och så är det Lova, transtjejen som läsaren får lära känna genom Palles och Hannas ögon. Alla ser henne som asocial och konstig, vissa driver med henne och det finns till och med lärare som vägrar förstå. Ingen anar vem hon egentligen är och vilka jäkla kraft hon har.

Annons
Annons

För mig vore det jättekonstigt att inte gestalta hbtq-personer i mina böcker. Dels för att jag själv inte har någon heterosexuell erfarenhet, dels för att det känns ganska gjort med berättelser om heterosexuella cispersoner

 


Du är ju dubbelt aktuell i höst då romanen ”Allt som en gång var” också ges ut,  även den har ett  tydligt hbtq-tema, är det viktigt för dig att få med hbtq i dina berättelser och hur kommer det sig att du ger ut två böcker på en gång?
– Att båda gavs ut samtidigt var en slump. Datumet för Allt som en gång var, uppföljaren till min debutroman ”Om allt vore annorlunda” sattes först, Ospårat skulle egentligen släppas senare men så passade det bättre med Tallbergs utgivning att tidigarelägga släppet. Så kan det bli när man släpper böcker hos två olika förlag! De övriga två ges ut av LB Förlag. Men, jag rekommenderar inte någon att göra detsamma – det var extremt ansträngande att redigera två romaner parallellt…
– För mig vore det jättekonstigt att inte gestalta hbtq-personer i mina böcker. Dels för att jag själv inte har någon heterosexuell erfarenhet, dels för att det känns ganska gjort med berättelser om heterosexuella cispersoner och dels för att det behövs så många fler och olika berättelser som lyfter fram hbtq-personer. Min första roman handlar om två pojkar som blir förälskade på ett barnhem i Blackeberg på 1930-talet, och inspirerades av en notis ur en straffjournal därifrån och då ville jag i uppföljaren lyfta fram lesbisk historia, så när jag hade läst ett reportage om när Stockholmsklubben Diana grundades 1956 visste jag att Allt som en gång var bland annat skulle handla om detta.
I ”Ospårat” hittar man en lärare, du har själv jobbat som lärare i tio år, är boken helt enkelt lite självbiografisk?
– Alltså, nja. Givetvis har jag med mig alla mina erfarenheter från yrket – och från min egen skoltid och min första tonårsförälskelse, inte minst – när jag skriver, men ingen av scenerna är direkt hämtad ur verkligheten. Även om jag ibland kan se olika elever och kollegor framför mig när jag skriver skulle jag aldrig porträttera en viss person rakt av. Dessutom lever karaktärerna sitt eget liv när de väl kommit till. Så, berättelsen är helt och hållet fiktiv, men den skulle kunna vara sann.
Hur ser din skrivperiod ut, skriver du på dagar, mornar, kvällar eller nätter?
– Jag är en allt eller inget-person och väldigt luststyrd, så jag skulle aldrig kunna bestämma mig för att ”skriva lite varje dag”, som många verkar göra. Helst reser jag bort över en helg eller längre, och så ägnar jag hela den tiden åt skrivande och skriver massor. Det är som att trycka på en på-knapp. Efter en sådan skrivarresa kan lusten ibland hänga i, och då har jag till och med skrivit på jobbet under pågående lektion…
Hur ser ditt liv ut i övrigt?
– Jag har två barn varannan vecka och försöker, sedan böckerna blev klara och jag sa upp mig från mitt lärarjobb i våras, mest återhämta mig. Det har varit tufft att jobba heltid, ta hand om barn, föreläsa och skriva tre romaner på tre år.
Vad har du för drömmar kring och förhoppningar på ”Ospårat”?
– Att den ska nå ut till många unga och vuxna läsare, förstås! Jag hoppas även att många lärare hittar den, och att den kommer att läsas i gymnasieskolor. Okunskapen om hbtq-personers, framför allt transpersoners, villkor och mående är fortfarande stor. En förhoppning är att Ospårat kan bidra till ökad förståelse och viktiga insikter, men framför allt hoppas jag att läsare tycker om berättelsen, känner med karaktärerna och blir berörda av historien. Den är faktiskt väldigt fin!