Catarina följde sitt hjärta, kom ut och sadlade om till (hund)fotograf

– Djur och barn är något av de svåraste man kan fotografera, då det krävs en ordlös kommunikation, säger Catarina. Då kan man inte ha bråttom, det krävs tålamod. Och man måste fånga ögonblicket när de tittar på en, för det kommer inte tillbaka.

Catarina Harling har hållit på med fotografi större delen av sitt liv. Idag undervisar hon i fotografi på Fotografiska i Stockholm samt jobbar som frilansfotograf där hon bland annat specialiserat sig på att ta hundporträtt.

Men först en liten tillbakablick, för det var egentligen tänkt att Catarina skulle göra något helt annat i livet.

– Jag har en fil.mag. i historia och skulle in på den akademiska banan, men så blev jag sjuk när jag var 25 år, berättar hon.

– Jag fick en autoimmun sjukdom som det tog lång tid för läkarna att diagnosticera och finna rätt behandling för, därför var jag bunden vid sängen i tre år. Medan jag var sjuk läste jag en biografi om Frida Kahlo som började måla när hon var sjuk. Det inspirerade mig, jag plockade upp en kamera och började fotografera blommor. Det blev en distraktion från sjukdomen.

Catarina låg allvarligt sjuk i tre år.

– Jag minns att jag tänkte, ’om jag överlever det här ska jag aldrig mer vara rädd, aldrig mer tveka’. För det finns inte så mycket att vara rädd för inser man.

Catarina hoppade av den akademiska banan, började fotoskola och passade på att komma ut.

– Jag lovade mig själv att följa mitt hjärta på alla sätt.

Hon valde att förverkliga en dröm om att bo i skärgården nära havet, och fick hjälp av sin far att bygga ett hus på Ingarö, men det höll på att bli New York då själva staden och fotoutbildningen vid International Center of Photograpy lockade, men det blev istället lugnet i skärgården.

– Det beror på att mina grannar här på Ingarö, Ansa och Manuela räddade två hundar, Disco och Stella. Båda var rätt illa däran, och Stella och jag klickade på en gång, så jag plåtade henne och sen har jag helt enkelt fortsatt att fotografera hundar.

– Hundar och små barn klarar inte av när man tappar ögonkontakten med dem, så jag kan inte gömma mig bakom kameran. Jag ber ofta husse eller matte att ställa sig bakom mig, så sätter jag på autofokus på kameran och tittar inte genom sökaren på kameran, utan håller kameran lite under ögonhöjd för att behålla ögonkontakten med hunden eller barnet, som tittut-leken (skrattar). Men det är väldigt svårt, djur är hyperkänsliga för stämningar, så jag kan inte komma stressad till en plåtning och jag måste känna in stämningen även om det låter lite flummigt.

– Men jag åker för det mesta hem till hundägaren och plåtar där, det är bra om hunden är i sin trygga miljö.

Catarina undervisar även i fotografering. På Fotografiska har hon det senaste året hållit kurser i hur man bäst plåtar med mobilen. En kurs som varit både populär och fullsatt. Och nu när Fotografiska öppnat igen kommer hon även hålla kurser i att plåta med systemkamera. Och då med fokus på teknik.

– Jag kommer ha mer fokus på teknik i dessa klasser eftersom det är först när man kan tekniken väl som man även kan bli mer kreativ med sin kamera.

– Ja, en del tror att bara för att man plåtar vimmel så är man en dålig fotograf, men dels är det en tuff bransch att vara frilansade fotograf så jag behöver inkomsten och dels är det utanför min comfort zone så för mig har det varit både utmanande och kul. Jag har hittat mitt sätt att plåta vimmel på och jag gillar att komma ut i gaysvängen och träffa lite tjejer (skrattar).

– Jag har faktiskt legat lite lågt senaste tiden, men nu är jag igång igen, och när jag plåtat hundar har vi löst det med att vi är utomhus. Det har gått väldigt bra.

– Tack, ja det har blivit en hel del sådana bilder på sistone. De säljer bra, säger hon och skrattar.

– Och så plåtar jag blommor. Varje fredag köper jag blommor till mig själv, sen går jag hem och plåtar dem. Det har blivit en tradition. Det är avkoppling samtidigt som jag unnar mig själv något.