Med ambitionen att ge en så mångfacetterad bild som möjligt av denna amerikanska tragedi har Johan Hilton intervjuat ett hundratal personer som på olika sätt drabbades. För QX berättar han om arbetet med Vi är Orlando, och tankarna bakom.
Vad fick dig att skriva den här boken?
– Ända sedan min första bok No tears for queers har jag varit intresserad av kollektiva reaktioner på hatbrott utförda mot hbtq-personer. Hur den lilla staden Laramie agerade samfällt efter mordet på Matthew Shepard, att den typen av värderingar inte hörde hemma där, vilket bidrog till hur viktig denna händelse blev hbtq-historiskt. När jag först läste om skjutningen i Orlando var det just de kollektiva reaktionerna, exempelvis hur folk direkt gick ut och köade för att lämna blod, som fascinerade mig. Att alla ville hjälpa till. Och hela världen reagerade ju starkt på denna händelse, med protestaktioner, och vår egen statsminister som talade på Sergels torg. Jag ville undersöka vart vi som samhälle har hamnat sedan mordet på Shepard 1998, så på sätt och vis är detta en sorts fortsättning på ”No tears”. Jag var intresserad av vad som kommer ur en sådan här katastrof, och vad som händer med den stad som drabbats. Nu när det har gått några år har ju bilden klarnat.
Hur skulle du säga att Orlando har förändrats efter massakern på Pulse?
– Det första som slog mig första gången jag besökte Orlando var hur väl man förvaltar denna händelse; det pågår massor av projekt om hur man kan göra livet tryggare för hbtq-personer, och det finns nästan inget ställe som inte har en regnbågsflagga. Det är påtagligt hur mycket kärlek som finns i staden, men också hur svårt och tungt minnet av denna tragiska händelse fortfarande är. De flesta invånare man pratar med börjar gråta när händelsen kommer på tal, det är fortfarande så färskt. Orlando är också en stad med fascinerande kontraster, det är ju en av världens största turiststäder med stora attraktioner som Disneyworld och Universal Studios. Och händelsen har ju inte bara drabbat hbtq-communityt utan även exempelvis människor med latinamerikanskt ursprung och papperslösa gästarbetare. Allt detta sammantaget kändes viktigt att skildra, men inte med min röst utan med rösterna från de som själva gått igenom det här. Jag ville skapa en sorts kör, en kollektiv berättelse.
Hade du från början tänkt intervjua så många som ett hundratal personer?
– Jag visste att jag ville intervjua många eftersom jag ville skildra ”staden”. Men det är klart att antalet växte efterhand, jag träffade ju människor som i sin tur rekommenderade andra människor som jag bokade in intervjuer med. Jag hade kunnat fortsätta med det här i flera år till…
Du är inte rädd att läsarna får lite svårt att hålla reda på detta myller av människor?
– Det här är en bok som är skriven som en muntlig historia. Den som läser kommer att upptäcka att det definitivt finns en tydlig linje, och att det är de olika rösterna som tillsammans driver berättelsen framåt.
Var det svårt att få vittnena att ställa upp, att vinna deras förtroende?
– Jag skickade säkert ut minst 200 mejl till olika personer där jag berättade vad jag ville göra och att de bara kunde slänga mejlet om de inte var intresserade. Det finns många som av olika anledningar inte kan berätta, som till exempel inte är öppna med sin läggning eller lider av svåra trauman, men det var ändå väldigt många som faktiskt ville berätta. Många av dem blev ju dessutom aktivister efter detta, mot vapenlagarna och för hbtq-rättigheter. I flera fall upplevde jag att man ville ställa upp och berätta just mig eftersom jag kommer från Sverige, att man ville att berättelsen skulle bli känd även här. De är måna om att berättelsen ska finnas kvar, att den inte ska glömmas bort. Och när man sitter och pratar i timtal växer det förstås fram ett band och ett förtroende.
En sak jag reagerar på är att flera av vittnena menar att attentatet inte var ett hatbrott, att det var en slump att gärningsmannen valde just Pulse.
– Det mesta tyder på det, han hade inte sonderat Pulse i förväg. Men eftersom gärningsmannen är död kommer vi aldrig att få reda på vad som rörde sig i hans huvud. Han var ju inne på klubben ganska länge och hade gott om tid att dra slutsatser om var han befann sig. Det finns dock inga vittnesmål om att han ska ha uttalat sig homofobiskt, och det mesta tyder på att han ”bara” var en självradikaliserad islamist med IS-sympatier som först planerade att attackera Disney-området. Men detta är trots allt den dödligaste attacken någonsin mot hbtq-personer, i hela världen, vilket gör det intressant. En viktig aspekt är också att uppgifterna om att klubben Pulse inte var särskilt utvald kom först två år efter attentatet, så det är klart att folks uppfattning om detta som ett hatbrott präglat, och fortfarande präglar, folks förståelse av händelsen.
En av personerna i boken är Christine Leinonen vars son Drew mördades i attentatet. På QX-galan 2017 fick hon motta QX hederspris som tilldelades sonen postumt, var det en anledning till att du valde ut just henne?
– Nej, jag träffade Christine Leinonen först något år efter detta, jag började ju med boken först i slutet av 2017. Hon är ju en av de personer som efteråt gått ut väldigt publikt om sina upplevelser. Men Christine berättade förstås om QX-galan och att det är ett väldigt kärt minne för henne.
Uppdaterad 2020-05-04
