Tydligen på många sätt eftersom biljettrusningen har varit helt otrolig, konstaterar Robert Fux.
– Jag skulle säga att trots att Laura Fitinghoff skrev boken redan 1907 och en del minns den svartvita, tårdrypande filmen från fyrtiotalet som SVT envisades med att sända som lätt depressiv inramning till julmiddagarna så håller storyn utan problem in i våra dagar. Det är en klassisk och storslagen äventyrsberättelse om fem föräldralösa barn och deras älskade get som tvingas fly från sin fattiga lilla stuga mitt i vintern för att fly undan kommunen och svälten. På vägen bort från tryggheten träffar dom både goda och onda vuxna som utsätter dom för svåra prövningar och just upplevelsen av flytt, flykt eller att bara söka sig bort mot nya sammanhang i livet och att bli vuxen väldigt snabbt kan säkert många känna igen sig i. Inte minst jag själv.
Hur har ni tagit er an verket?
– Det här är ju den största produktionen som Stockholms Stadsteater gjort under sin treåriga historia i Skärholmen, så vi är full ensemble med livemusik och ett fantastiskt scenbygge högt som ett trevåningshus. Förutom repetitionerna under ledning av Carolina Frände har vi under tre månader marinerat oss i frågeställningar kring vad som är ett hem och hur familjebegreppet påverkar oss. Sen har vi workshoppat en hel del med fantastiska små barn från när och fjärran samt försökt lära oss att huttra på ett trovärdigt sätt trots att de flesta kostymerna är sydda i centimetertjock ylle. Det har även funnits en hel del sång på schemat och för Gullspiras del har jag även fått privatlektioner av självaste länshemslöjdskonsulenten i det urtida hantverket nålbindning!
Hur kommer det sig att Gullspira blev en dragqueen?
– I föreställningen fungerar min roll som berättare och den som leder barngruppen genom strapatserna, men även i boken är hon både barnens enda fasta punkt i tillvaron som ger hopp, värme och mjölk. Samtidigt är hon ganska fin i kanten, avskyr att bli behandlad som ett djur och har en kärleksfullt kärv ton som gör att just det steget kanske inte är så långt som man tror. I vår föreställning är hennes utseende en gestaltning av hennes självbild, hur hon tror att hon ser ut trots att hon är en get. Men om barnen diar mig på scen eller inte och hur det i så fall går till, tänker jag däremot inte avslöja…
Vad säger du själv om din karaktär?
– Jag gillar henne väldigt mycket för att hon är en doft av terpentin bland fjällsipporna, hon vill också vidare och bort till okända marker i livet. Sen är det är en get med skarp blick och som med stark vilja driver handlingen vidare, trots att hon inte alltid klarar sig helskinnad genom vandringen.
Du har spelat stalker, tonårsbrud och nu en get i drag. Dina karaktärer är verkligen utstuderade. Vad blir det härnäst?
– Det är en salig blandning i vanlig ordning, vilket jag gillar! Jag håller på att skriva sketcher till Radioteaterns nyårsrevy plus att jag dyker upp som host för nya technoklubben ”Inferno” den 10 december på Kolingsborg som man inte får missa. Sen blir jag ju kvar hela nästa år också på Stockholms stadsteater i Skärholmen i ett antal produktioner som fortfarande är hemliga. Men ingen stiltje i sikte, det kan jag avslöja redan nu genom getskägget!
Uppdaterad 2016-12-27
