Mitt in i spelperioden ser jag Philip Zandéns uppsättning av Hanoch Levins hyllade pjäs Jobs Lidanden. Polskfödde Levin kom till Palestina 1935 och blev engagerad på den politiska vänsterkanten som i hans vuxna år uttrycktes i poesi, politisk stair och från slutet av 60-talet även i teaterform.
Jobs Lidande skrev han 1981. En pjäs där hans uppväxt i ett religiöst hem med utbildning inom statliga religiösa skolor säkert varit något som påverkat hans val att omtolka en biblisk berättelse.
I Bibeln berättas om den gode Job som oroar sig för sina barns otro och synder. I ett samtal mellan Gud och Satan påstår den senare att Job endast är gudstrogen eftersom han har det så bra i livet. Gud beslutar sig för att testa detta påstående och låter Satan utsätta Job för svåra, svårare och än svårare lidanden. Till slut orkar han inte mer utan trotsar Gud genom att banna sin egen födelse och det blir en rejäl uppgörelse han och Gud emellan. Och till slut inser han att även lidandet ingår i Guds plan. Han blir återupprättat och dör senare mätt och glad. Jobs vänner blir dock illa varnade för att de under Jobs lidande tid inte förstått att tala rätt om Gud. I deras förklaringar sägs att lidandet Job utsätts för är ett straff från Gud för hans synder. Men så är det inte. Även de som inte syndar kan drabbas av elände och lidande.
När Hannoch Levin tar upp berättelsen är det en än mörkare och bittrare berättelse vi får ta del av där kanske just detta oförklarliga med Guds plan dras till sin spets. Den välborne och gode Job utsätts för Guds prövningar och hans vänner hjälper honom att förstå och acceptera Guds nåd och godhet, trots allt det elände han utsätts för.
Men väl där vänds händelseutvecklingen och likheter med nytestamentliga berättelser om Jesus lidande blandas in i berättelsen. För efter att vännerna fått Job att acceptera Guds rättvisa trots sina egna lidanden och erkänna Guds existens, så kommer Romerska soldater med ett påbud från den nye kejsaren. Inga andra gudar än Kejsaren får dyrkas.
Nu prövas vännerna i sin gudstro. När de sviker inför hot så står Job fast och vägrar i sitt elände att neka till Guds existens. För detta får han fortsatt lida och straffas nu världsligt genom att pålas allt medan en cirkusentreprenör ser möjligheten till geschäft där lidandet skall säljas på en cirkusarena. Här möts vi av dekadenta sexuella anspelningar i form av fjollerier och excesser i analsex framför och kring den pålade, blödande och nedsölade, Job. Just denna avslutande scen fick de moralanstrukna kritikerna i Israel att gå i taket vid premiären. Job hängandes pålad, spritt språngande naken, på en teaterscen. Det kan inte finansieras med kulturstöd!
Jag har möjligen något svårt att se poängen med fjollerier och analsex i sammanhanget men lämnar det som ett uttryck för ett tidigt 80-tals sätt att illustrera dekadens. Eller, möjligen, som en kommentar en passent till en manlig världs sexualisering som hantering av livets ångestfyllda meningslöshet.
Magnus Roosmann i rollen som Job är mäktig. Det är svett, blod och det är exkrementer, det är smärta det är lidande och det framförs så trovärdigt att många i publiken väljer att titta bort och stänga av.
Ensemblen stärker på ett lika imponerande sätt upp känslorna i denna föreställning där livet och dess mening(slöshet), lidandet liksom konsekvensen av maktens utforskningar tar avstamp i en biblisk berättelse men fångar upp så mycket mer än att stanna vi en Guds plan för människan.
Jobs lidanden spelas till slutet av november och det finns biljetter kvar till några föreställningar. Men den imponerande Judiska Teatern är en liten scen så det gäller att garantera sig en plats så snart det går.
Att missa denna nordiska premiäruppsättning och den tredje uppsättningen sedan premiären i Tel Aviv är oklokt.
Uppdaterad 2016-12-13
