Stelios ställer ut sorg

I utställningen porträtterar Stelios sorgen genom en kvinna. Kvinnan, som fått sitt utseende efter en kvinna i Stelios absoluta närhet, pryder de tio stora tavlorna som utgör utställningen.
– Motivet och målatstilen är väldigt mycket jag. Jag försöker alltid skala av verkligheten utan att förlora det man vill förmedla, och jag lägger mycket fokus på ögonen, eftersom dom berättar så mycket, säger Stelios.

Vem är hon då?
– Kvinnan är en sammanfattning av vad som finns i mitt liv. En symbol kanske?Utseendemässigt är hon lik min mamma, men det är inte hon. Personen på tavlan är ju väldigt sorgsen och ingen person är ju ledsen dygnet runt.

Varför skildrar du hellre sorg än lycka?
– Jag har alltid målat vemod. Även om jag försöker måla nån glad så blir det inte så. Men vemod är ju något alla kan relatera till och många människor väljer att se glaset som halvtomt istället för halvfullt. Det ligger i vissas natur kanske?

Tycker du att dina målningar inger hopp, eller är det bara bottenlös sorg?
– Jag tycker inte att man ska fastna i nåt skede, vad det än är. Och man ska inte ta målningarna på för stort allvar. Konst är en tanke uttryckt, och det finns inget rätt eller fel. Man kan ju tolka dom fritt.

Du har valt att skapa målningar som mäter mer än en meter i diameter…
– Ja, men har man målat stort en gång kan man inte gå tillbaka. Det är lättare att förlora sig själv i konstverket om det är stort och uttrycket blir starkare.

Hur lång tid tar det att måla en tavla som den vi ser här nedan?
– Skapelseprocessen startar med en känsla, sen gör jag en skiss på papper som jag därefter försöker få över till duk. Det är lite så jag alltid jobbar. Själva målandet går väldigt snabbt, från en dag till en vecka.

Du har grekiskt påbrå, har det påverkat ditt konstnärsskap?
– Det har det absolut. Jag har ju vuxit upp med grekisk konst och hela konsthistorien nära inpå mig. Men många tycker att jag använder nordiska kulörer i mina målningar, med mycket svala kalla färger, och det stämmer nog. Det blir helt enkelt en mix av både det nordiska och det grekiska.

Tror du att gaypubliken kommer att ta sig till dina målningar annorlunda än en straight publik?
– Sorg är inte specifikt för nån samhällsgrupp, men växer man upp och känner att man är lite annorlunda, så känner man väl ett visst utanförskap och en liten sorg under någon period. Och gayrörelsen har ju alltid faschinerats av sorgsna kvinnor..

Hur känns det att ställa ut?
– Det känns ju lite läskigt att alla ska få se mina målningar men jag vet ju att man måste visa dom för att komma ut med sitt konstnärsskap. Men det var faktiskt lite jobbigt att samla alla tavlorna innan vi hängde upp dom här…de bara stod och tittade på mig. Det var lite överväldigande. Men nu känns det bra igen, nu känns det lite som att dom på väg hem.

What a Lovely Day