Detaljerna i Grand Finale av den israeliska koreografen Hofesh Shechter bjuder flera helt fantastiska guldkorn. De likt asplöv vibrerande händerna, de som dödsmasker gapande käftarna, scenografin och ljussättningen liksom kombinationen av en liveorkester med rått industriellt techno.
Dansverket fick sin världspremiär 2017 och framfördes hos Dansens Hus i Stockholm på onsdagskvällen. Två kvällar till dansas den och det är mer än värt att följa med i den undergångsmättade bild av världen som Shechter målar upp.
Förutom de koreografiska och sceniska detaljerna som imponerar finns några bilder, eller snarare tablåer, som griper tag. Mitt i den kaotiska blandningen av kollektiva rörelser med efterföljande fall och bortförande av de fallna stannar allt helt plötsligt upp. Med ljussättningens hjälp dras våra blickar till bilder som vi snabbt associerar till skräckslagna familjer på flykt, ihopkrypta i skyddsposition mot krig och övergrepp.
Scenrummet förändras förutom av ljussättningen även med hjälp av stora breda pelarformationer som får mig att tänka på rymdeposet 2001 med dess mystiskt skrämmande Monoliter. De används för att ömsom öppnar upp rummet och ömsom stänga och krypa det. De sätts samma och skapar ett technoklubb-rum, eller används för att dölja dansarnas och live-orkesterns förflyttning över scen.
De extatiska danserna i första akten utförs till Shechters elektroniska musik och när detta kombineras med liveorkesterns stråkmusik blir det kusligt absurt. Någon har liknat orkestern vid Titanics. Ien scen bär en av orkesterns medlemmar en bombväst och när orkester framför, och får oss inför andra akten att sjunga med i Änkevalsen ur Franz Lehárs Glada Änkan har budskapet nått fram klart och tydligt. En andra akt där orkestern även bidrar med men klezmer-toner och dans som blir till religiös extas. Återigen den kollektiva glädjen och gemenskapen som bryts sönder i smärta och död.
Detta böljande mellan glädje, kärlek och extas kontrasterad mot död, ensamhet och smärta avslutas med just en Grand Final där monoliterna format ett trångt rum som dansarna placeras i och visas upp som stilleben genom korta ljussättningar. Det är inte svårt att se denna undergångens stora final som lägrens återkomst, där vi ställs på kö inför slakt.
Även om denna form av dansverk inte är en rak berättelse, så är all form av dans ett uttryck för och en berättelse om känslor och förmedlande av erfarenheter. När jag ser Grand Finale tappar jag detta berättande trots de gripande rörelserna och dansarnas enorma skicklighet i att utföra dessa. Kanske ligger problemet i att samma sak berättas för många gånger. I två akter. I ett dansverk med en mer klassisk berättarstil blir en paus helt logisk. I andra akten får prinsen sin prinsessa och alla lever lyckliga, eller allt går åt fanders. Shechters Grand Finale skulle vinna på att koncentrera den starka berättelsen om vår väg till undergångens förintelse och litat på att publiken förstår utan att behöva berätta om och om igen. Grand Finale framförs därefter med fördel utan paus.
Trots den invändningen är Hofesh Shechters Grand finale en njutning i sin detaljrika koreografi framförd av en grupp mästerliga dansare.
Uppdaterad 2022-11-25
