Man glömmer aldrig första gången. Hon var en kvinna så syndig att Sevillas bordeller nästan slog igen – jag vara bara tolv. Min (opera)oskuld togs av det kåtaste kjoltyg som stått på en scen; Carmen.
Det hände hemma hos prostens dotter Rebecka, den enda som faktiskt verkade gilla sällskapet av en pre-pubertal femteklassare från Mora. Hon hade varit på sett Anne-Marie Mühle som Carmen på Folkoperan i Stockholm och tyckte att det var… wow! Med glöd berättade hon allt och spelade Habanera-arian. Helt förförd sprang jag raka spåret hem och skrämde skiten ur min nymfparakit Peo, vars kulturella krav vida översteg en operakvittrande tolvårings rullande höfter och fiktiva franska.
Några kvällar senare visades Carmen på det som då hette TV1 och jag satt beredd med bandspelaren och två splitternya C-90. Efter att ha lyft in Peo i rummet och stängt dörren inför mitt frågetecken till mor gjordes det magiska ”REC-och-PLAY”- trycket. Under två timmar kastade den syndfulla cigarettfabriksarbeterskan både blommor och lystna blickar, allt medan en Loa Falkman i guldmamelucker lekte tjurfäktare och nymfparakiten fyllde i där han tyckte att Bizet brustit i komponerandet.
Denna C-90-kasett blev både min och prostdotterns allra heligaste relik. Den spelades under högmässiga former och är den direkta orsaken till att jag slängde mig med meningar som fick fransklärarinnan att rodna redan på första lektionen. Och att jag idag i mitt undermedvetna fortfarande fyller i nymfparakit-skriken på exakt rätt ställen.
Har du aldrig gått på opera är det här ett gyllene tillfälle eftersom Carmen är operavärldens mest lättflörtade verk. Operachefer världen över brukar hävda att det är endast två saker som alltid fyller salongerna: Wagner och Carmen. När Operan nu till helgen åter sätter upp Carmen och släpper lös smugglare, småtjuvar och prostituerade på de kungliga tiljorna, blir det operahusets 1 450:e föreställning i ordningen. Det betyder (om man skall tro operachefernas teori…) att totalt över 1 595 000 svenskar suktat över synderskan och sett soldaten Don José mörda för hennes skull sedan premiären år 1875. Så den funkar helt klart på fler än pre-pubertala tonåringar.
Vid lördagens stora premiär sjungs den sexiga cigarettfabriksarbeterskan för första gången av vår svenska världsstjärna Katarina Dalayman. Hur spännande och pirrande det än skulle vara att och se och lyssna när supersopranen sensationellt och spektakulärt kliver ned i mezzo-sopranernas stora glansroll, har jag lovat lednigen på Kungliga Operan att vänta en vecka och hålla mig borta. Jag är nämligen inte så säker på att Fru Dalayman skulle uppskatta denne post-pubertale 40-årings reflexmässiga sufflerande av oväntade Carmen-skrik. Av nymfparakit-karaktär.
Music Maestro!
Uppdaterad 2017-05-17
