Förbjud allt!

Det gick knappt att leva där utan att dö – så var det i alla homofoba och stendöda småstäder i Sverige på den tiden- så jag gjorde som de flesta andra. Lämnade Smålands Jerusalem för Stockholm. En ny värld öppnade sig och med den ett klubbliv jag inte ens kunnat drömma om. Pådraget pågick 24/7. På dagarna kämpade vi på gatan för våra rättigheter och på nätterna kröp vi likt råttor ner i våra hålor, alltid under jord, till våra frizoner och trygga rum.
Vi sniffade poppers, som i sig blev garant för att polisen inte skulle våga sig på något slags razzia. Rövstanken hade sänkt vilken nykter människa som helst redan i trappen.
Staten hade förresten haft fullt upp med att förbjuda bastuklubbarna. För att minska smittspridning, sa myndigheterna. Moralpanik, sa vi. Sinnessjukt, sa jag. För det var det. Ingen lag i hela världen har fått människor att sluta ligga. Inte ens fängelse eller dödsstraff har fått hjärtan att sluta slå – eller för all del bultande kön att sluta dunka för varandra. Hiv spreds någon annanstans. Där information om säkrare sex inte nådde fram. Vi hade inte internet. Vi hade broschyrer.
Vissa ansåg det ovärdigt att huka bakom fördragna gardiner och i murriga källarlokaler.
Andra menade att vi odlade subkultur på egna villkor. Jag gillade det. Men förnekar inte heller den mäktiga känslan när bland andra Katarina Johansson (tack för allt och RIP) flyttade Bobibar från asbest-källaren till Spybar vid Stureplan. Plötsligt dansade vi på fiskbensparkett, blickade upp i magnifika kristallkronor och frågade oss om detta hände på riktigt.
Nu var det slut på mörkläggningsgardiner. Dammet borstades av från läderpajerna. Vi gick från underground till mainstream och vid milleniet var vi nästan normala allihop.
Så har vi vant oss vid att med samma självklarhet som straighta svinga en bira på en uteservering, äta en bit vid ett fönsterbord med insyn eller dansa på klubb i markplan, allt värdigt en storstad 2019.
Därför är det som sker nu överraskande. Först kom rökförbudet. Utomhus! På en bar. För vuxna. Vill man anföra, vilket förbudsivrarna vill, hälsoperspektivet så utgår jag ifrån att de snarast förbjuder alkohol. Den om något sänker och dränker människor och är boven bakom majoriteten av allt gatuvåld. Det är knappast blossarna som ger upphov till SÖS-akutens överbelastning i veckosluten.
På Stockholms hårt trafikerade boulevarder trängs barer och krogar. Vi tackar beslutsfattare för omtanken om våra lungor när nu feströkare måste gå över gatan för att bolma, där de i och för sig inte heller bör stå, och utgår från att även bilar förbjuds inför nästa sommarsäsong. Allt annat vore orimligt. Alla vet att det inte går att avnjuta ett glas på trottoaren utan att gasas med koldioxid. Oskyldiga hundar och barn har dessutom avgasrör i nos- och näshöjd.
Rökförbudet utomhus hann inte träda i kraft innan hoten mot klubblivet blev verklighet. Bitter Pills, Kägelbanan och nu senast King Kong har tvingats stänga. ”Det låter om dem”, gnäller världens rikaste men ändå mest missnöjda invånare. I skrivande stund vädjar Södra teatern om hjälp för att rädda sommarkonserterna som också dödshotas av bostadsrättsägare.
Samtidigt är flera överklassområden runt Stockholm på väg att sjösätta tiggeriförbud. Oklart om inskränkningen kommer gälla dem själva. De kommuner som är på väg att införa förbudet toppar nämligen ligan över bidragstagare när det kommer till att be skattebetalarna om städhjälp (rutavdraget) och stöd för att bygga om sina välfungerande kök och badrum (rotbidraget).
Irritationen över att svinrika livsförnekare sakta dödar Stockholms kulturliv hann knappt bedarra innan det moderat och SD-styrda Sölvesborg fattar beslut om att bannlysa ”ful” och ”subkulturell” konst samt förbjuda Prideflaggan från att hissas i Kommunhuset.
Tillåt mig påminna om en annan rökmotståndare, homofob och party pooper. Ledtråd: liten svart mustasch. Det första han gjorde när han kom till makten var att förbjuda Berlins queera klubbliv för att sedan tända bokbål för oönskad litteratur.
Men där makt finns kommer motståndet alltid att flöda.
Låt oss få liv i Stockholm igen. Kanske på gatan. Kanske i källaren. Eller precis var som helst. Och glöm inte säkra din plats på bussen mot Sölvesborg och Pride 2020.

Mian Lodalen