Även om arkitekturmuseet ArkDes utställning Cruising Pavillion: Arkitektur, gaysex och cruisingkultur inte är allra först ut, så är det en nära nog unik idé att på ett museum studera bögraggning med stadsplanerar-glasögonen på.
Utställningen Cruising Pavillion visades förra året på Arkitekturbiennalen i Venedig och senare i New York i Goetheinstitutets Ludlow 38. När den nu visas i en uppdaterad version i Stockholm har den placerats i ArkDes lokal i lokalen, Boxen. Vi går in i en bardel, vandrar genom backrooms där kondomer ligger slängda i labyrinterna, glory holes borrats upp och en sling hängts prydligt på plats. Och slutligen kommer vi till sovrummet, den plats där raggningen inte sällan får sitt crescendo!
Mycket känner man som bög igen från klubbar, om inte alltid i Sverige så i snart sagt varje annat land där en gaykultur tagit steget från parker och pissoarer till mer organiserade miljöer. Hos ArkDes är det inte just parkerna, toaletterna och badplatserna upp, även om de i allra högsta grad är levande i utställningens frågeställning kring raggning, stadsplanering och arkitektur.
För ArkDes är denna utställning en i raden av utställningar för att ”sätta fokus på sällan uppmärksammade praktiker inom arkitekturen”. Tidigare i form av Norm Form och Public Luxury där kritik och ifrågasättande av samhällets normer lyftes fram och belyste hur de påverkar våra rum. I Crusing Pavillion ställer museet frågan om hur samhället hanterat raggningskulturen och hur de miljöer som formats underground, närmast kliniskt befriade från arkitekt-inblandning, ändå lyckats formas så ändamålsenligt.
I förordet till utställningskatalogen citeras den tidigare miljöpartistiske miljöministern Karolina Skog (lämnade den posten i januari i år) som vid en utställning på museet 2017 sa att ”en stad som är bra för barn är bra för alla”. En vacker betraktelse, men kanske inte helt överensstämmande med stadens alla invånares behov och önskemål.
Just konflikten mellan bögraggningen och ”barn” har länge varit en stridsfråga i Stockholm, och med säkerhet i andra städer och länder. När Skinnarviksparken pre-Internet-eran, var ett av de centrala raggområdena i Stockholm publicerades med jämna mellanrum upprörda artiklar om hur daghemspersonalen tvingades plocka använda kondomer i buskagen innan daghemsbarnen kunde släppas ut för att dagtid leka i den park där män haft sex på natten.
Det en gång i tiden mycket populära gaybadet på Långholmens västra sida har efter myndigheternas och stadsplanerarnas rådiga ingripande idag helt förvandlats. Buskar har klipps ned, träd rensats ut och lekplatser byggts upp, allt i syfte att försvåra raggandet och tränga undan bögarna (eller mer formellt då, männen som har sex med män). Liknande har skett i vid Frescati där gaydelen idag krympts ner till en enda klippa medan mer organiserade bad för allmänheten tar allt större plats.
I dagarna blossade en liknande upprörd debatt upp i Växjö, där en dam vill ha polisens hjälp att driva bort männen som har sex med varandra på Helgöns mest undanskymda plats. Trots att raggandet, som det vanligen är, sköts längst bort, längst ut där så få som möjligt störs, så väcker älskogen sådan upprördhet att polis skall tillkallas. Polisen konstaterar dock att så länge ingen störs är det inte olagligt att ha sex i det fria.
Inte bara barnen skall alltså skyddas från kvarlämnade kondomer (ja dessa tycker man ju de som idkar kärlek kunde se till att ta med sig efter utfört värv) utan även allmänheten som störs av blotta tanken på att folk har sex utanför sängkammaren. Sverige är det land som i den demokratiska världen drivit detta djupt moralistiska tankesätt längst. Inte bara parkerna har rensats upp, inte bara pissoarerna har stängts och designats om för att eliminera risken av att två män kan få plats så att sex kan uppstå, utan till och med ägarna av mötesplatser med entréavgifter och medlemskap har hotats med fleråriga fängelsestraff om de understod sig att underlätta för sex mellan gästerna.
I ett land som fortfarande har kvar det helt absurda kravet på danstillstånd för offentliga lokaler var införandet av ”Bastuklubbslagen” i och för sig inte helt förvånande, men faktum är att när ArkDes frågar sig varför arkitekturen aldrig varit inblandad i formandet av cruising-miljöer är svaret att arkitekturen i Sverige endast har brukats för dess raka motsats: att så sinnrikt som möjligt bygga bort alla möjligheter till sexuella möten mellan män.
Även om den svenska gayrörelsen protesterade mot bastuklubbsförbudet, så var det just i samband med det forcerade införandet av morallagen på 80-talet som den gayvänliga politiken gick in och finansierade mer respektabla mötesplatser och en städat föreningsliv. Priset för äktenskap och möjlighet att bild regnbågsfamiljer blev att vara ned att forma anständiga mötesplatser.
Sverige brukar slå sig för bröstet och tala om sin liberala politik, inkluderat hbtq-vänlighet. Men hur mycket äktenskap som än ingås, hur många miljoner som än delas ut till regnbågsföreningar av alla de slag så går det inte att trolla bort det faktum att Sverige är sexmoralismens förlovade land formad av Folkhemmets strängt lutherska ideal. Så långt från liberala traditioner en kan komma.
Just därför är ArkDes utställning kanske en av de mest intressanta på länge. Men förutom de förväntat upprörda kommentarerna i extremhögerns media så väntar jag på debatten om staden som inte enbart skall rensas upp för att bli så mycket Pleasantville att ingen som bryter mot kärnfamiljsnormen (hetero- som homo) får ens det mest undanskymda utrymmet att fröjdas på.
Staden är inte enbart till för personer som lever i monogama parrelationer, har barn och ägnar kvällarna åt nattning och kvällsnyheterna. Staden befolkas av människor som i olika tider lever olika liv, med behov som inte går att pressa in i den snäva samlevnadsmall vårt land utvecklat, nu även för bögarna. Ett förnuftets land där vi stänger klubbar klockan 05, inte dansar ens om barmusiken är bra, har sex inom hemmets fyra väggar och då, Gud förbjude, inte under alkoholens påverkan. En stad där allt är upplyst och säkerheten sätts främst så till den milda grad att till och med säkerheten skall säkras.
I backroom-delen finns flera exempel från främst Berlin och även New York (innan borgmästaren Giulianis upprensningen som gjort staden säker, men av onödig anledning även ”clean”) där arkitekter deltagit i att utforma raggningsvänliga klubbar. Mycket känns igen från det kreativa amatörer som utan professionell hjälp sett till att hitta utrymmen för i det privata eller för mer offentligt skoj.
Och kanske är förutsättningen för att en sexbejakande miljö skall kunna leva i ett land som Sverige att utformningen sker just av amatörer utan färdiga ritningar som skall godkännas av myndigheter. Från medlemsklubben SLM, där mängden myndighetskontroller periodvis varit parodiskt många, finns en mängd dråpliga berättelser. När dåvarande smittskyddsläkaren under 90-talet med Bastklubbslagen i bakfickan skulle genomföra en inspektion av lokalerna kunde han nöjt konstatera att sex nog inte förekom i lokalerna eftersom det skulle vara så många som såg vad som pågick. I hans vildaste fantasi kunde alltså ingen sex utövas om det inte var på en helt avskild plats.
Att gå runt i ArkDes backroom-del väcker fantastiska minnen av hur just SLMs klubblokal i Stockholm under 90-talet ständigt byggdes om för att passa de mest avancerade fest-teman. Var det Bastille kläddes hela lokalen i tjockt gummi och vatten droppade från slangar i taket medan konstgjord rök fyllde lokalen och skapade en perfekt rå miljö. På militärhelgen byggdes lokalen om med inlånade tält och hela skogar drogs in för att skapa rätt manöver-känsla. Helt utan professionens hjälp byggdes unika och fullt ändamålsenliga rum om och om igen.
90-talets och vår tids queera technoscen med lokaler från legendariska Docklands till sommarens Technobastun har på samma sätt byggt själva, ofta i strid mot både polis, myndigheter och politiker. Trots detta massiva motstånds har lusten till både dans och sex i råa fabrikslokaler förvandlats till Tusen och et Natt-paradis för kärleksmöten.
I sovrumsdelen av utställningen lyfts även den datoriserade världens påverkan av raggningen in. Möten i det offentliga ersätts av Internet-communities och appar, dataspel och digital kommunikation. Såväl moralpaniken kring som problemen vid parkraggandet har följt med in i de digitala miljöerna. Upprördhet över sexuell öppenhet, skydd av de unga, prostitution, könssjukdomars spridning, rån och våld följer med och debatten som en gång fördes på såväl 50-talet, över 80-talet följer med fram till vår tid fast i nya digitala miljöer.
ArkDes utställning avslutas med en historisk exposé med klipp från gamla tiders mediadebatter och exempel från badhus och raggplatser i stan långt tillbaks i tiden. Även om just denna utställning inte kommer leda till en förändring av attityderna till underground-miljöer i Stockholm och Sverige, hoppas jag den kan bidar till den allt mer upphetsade diskussionen om förutsättningarna för en levande stad som förutsätter inte enbart krogliv utan även kärleksnästen fria från klåfingrig moralpanik.
Uppdaterad 2020-07-01
