Dagens Nyheter skrev ”I detta gör Fux en formidabel prestation” och Svenska Dagbladet beskriver den: ”Så välspelad och rik på mening är sagan om söta Sugarstar”. Föreställningen handlar om en 17-årig tjej som försöker göra upp med sina minnen och upplevelser i sitt rosa flickrum som varken har fönster eller dörrar ut, berättar Robert Fux.
– Hon är helt instängd och försöker på olika sätt hitta vägar ut samtidigt som hon undersöker sin flickdom, den tid när hon formades till det kön hon blev född i och som är fyllt av normer och regler om hur man bör vara. Det handlar om första kyssen, kompisarna, kroppen och om stor sorg och ilska. Hästminnen, föräldrar och fantasier. Men den handlar också om att försöka göra upp med sig själv och befria sig själv, komma vidare i livet och bryta med barndomen, något som många verkar känna igen sig i oavsett kön.
Kritikerna har varit förtjusta i pjäsen, hur har publiken tagit emot den?
– Ja den fått fantastiska recensioner vilket känns väldigt roligt, inte minst för att föreställningen nu får förlängd livslängd. Publikreaktionerna har varit minst lika häftiga, flera gånger har jag träffat snyftande unga tjejer i logen efteråt och både jag och regissören Carolina Frände har besvarat en uppsjö positiva mail och telefonsamtal som kommit till Stadsteatern. Sånt värmer verkligen.
Hur var pjäsen att repetera?
– Det var ett tufft arbete, vi hade visserligen nästan tre månaders repetitionstid men det är en monolog med text som fyller nästan två timmar utan paus så det är mycket jobb. Förutom arbetet med inlärning och regi, så träffade vi också gymnasietjejer i researchsyfte och under tiden fram till premiär fick jag också rörelsecoachning av koreografen Nadja Hjorton där vi undersökte flickkroppen noggrant, lekte med tyngdpunkter och kroppsspråk. Även om jag har jobbat en hel del med drag i olika former är det här något helt annat, mycket subtilare.
Vad har folk sagt om din karaktär?
– Det finns en stark igenkänning hos många, oavsett kön, när man pratar om Sugarstar och hur man upplever henne. Eftersom jag spelar henne utan peruk och i princip utan smink så är glidningen ganska påtaglig om hur man uppfattar mig på scenen. Det kan handla om så mångas olika uppväxter samtidigt, och det är klart att man blir glad när man fått höra att hon är en queer förebild…
Hur ser du själv på din rollfigur?
– Jag gillar henne skarpt även om hon är ganska olik mig som person. Tror defintivt att vi skulle ha roligt om vi sågs över en pizza på nån lokal kvarterskrog.
Hur queer är den?
– Det är nog upp till publiken att avgöra, men det finns inte någon tidigare spelad förlaga till den här typen av föreställning så på det sättet är den väl väldigt queer…
Du är anställd sen årskiftet i ensemblen på Stockholms stadsteater, hur känns det?
– Det är väldigt roligt, jag håller fortfarande på att försöka hinna se alla grymma produktioner som spelas. Dom är många! Sen tycker alla måste åka ut till Stadsteaterns barn och ungdomsscen i Skärholmen också för att uppleva allt som händer där, där kommer vi göra riktigt spännande saker några år framöver.
Vad händer härnäst?
– Härnäst efter att ha spelat klart blir det skugga och semester för min del och det är inte förrän till sensommaren jag tänker vakna till liv igen. I höst börjar vi repetera en stor fläskig ensembleproduktion som än så länge är hemlig, men jag kan säga att jag ropade rakt ut av glädje när jag hörde titeln första gången! Den är inte helt okänd, men ytterst ospelad pjäs. Sen inleder vi ett samarbete med verksamheten TioTretton på Kulturhuset och kommer tillsammans med dem dyka upp både kulturfestivalen och Pride, så håll utkik!
Uppdaterad 2016-11-22
