Det märks att Alexander Ekman tycker om att leka. När senaste stora dansproduktionen Eskapist inleds efter ett gästabud där det ser ut som att trollkonstnären spelar alla gästerna, dansas det på, om jag räknat rätt, sju olika nivåer på Kungliga Operans stora scen. Det är kul, hisnande, vackert men framförallt en gripande koreografi som öppnar dansföreställningen.
För även om Mikael Karlssons musik är en väl integrerad del och Henrik Vibskovs kostymer är helt perfekta i sin fashion-campiga stil, blir jag tagen av hur Ekman lyckats utnyttja varje millimeter av scenen, varje lucka, varje scendörr, hela djupet och till och med orkesterdiket. Ekman är mästare i att forma böljande och suggestiva rörelser med stora grupper dansare. Öppningen och finalen är värt varje penny i denna dans-teater-fashion- och multimedia-föreställning.
Eskapisten presenteras utförligt, rytmiskt och humoristiskt i en videofilm mot mitten av kvällen. Till och med den mest ortodoxa dansentusiasten accepterar detta multimedia-inslag tack vare klippningen som i sig självt bli en dans med den charmige dagdrömmaren Oscar Salomonsson.
Att få tag på en biljett till Eskapist är lika svårt som det var när Alexander Ekmans Midsommarnattsdröm sattes upp 2015. Som då är det väl inte helt otroligt att vårens föreställningar inte blir de sista på Operan utan att fler föreställningar ges i höst. Alexander Ekman är spektakulär på ett positivt sätt och lätt att ta till sig för en bred publik. När tempot tappar och det är svårt att leta vare sig mening eller kraft i koreografin så lyfts verket av sin humor, sin absurditet och sin skönhet. Tycker man dansarna mest traskar omkring eller skuttar omotiverat över en öde yta, så finns annat som griper tag. En enorm segelduk lyfts in på scen, draperar de två dansarna Emily Slawski och Anton Valdbauer som efter en intim Pas de Deux lagt sig ner på var sida om den öde scenen. När den stora vita segelduken hissas upp långsamt så uppstår något nästan andligt. Scenografin blir lika viktig som koreografin.
Innan finalen dansas ytterligare ett Pas de Deux av Haruka Sassa och AdiLiJiang Abudureheman. Och det blir åter tydligt hur Alexander Ekman når höjder i koreografin när dansen blir tät, mellan två eller i en stor böljande grupp.
Flirten med den (dagdrömmande?) modevärlden är inte bara fingertopps-camp, den skapar även en distans till alla försök från åskådaren att sjunka in, överväldigas eller fångas av en känsla. I olika scener flyttas vi något orytmiskt mellan teater, poserande och dans. Att ”Röd Hattkvinnan”, Alina Lagoas, vid tacket gör sin egen entré är en underbar flirt med gaykulturens mest eskapitiska sida.
Men tänk ändå om Alexander Ekman beslutade sig för att inte arbeta med att bygga distans till allvaret. Tänk om han ville lita till det suggestiva och den magi som skapas i hans finstämda Pas de Deux och hans mäktiga hantering av gruppens rörelser. Tänk om Alexander Ekman ville hålla rörelsen och spänningen mellan gruppens kraft och de enskildas eller parens intimitet under hela de 1,5 timmarna föreställningen varar. Kanske inte så mycket humor eller lek, men vilken energi som skulle skapas.
Våren är i det närmaste totalt slutsåld. Är du snabb är det 3:e radens fond som gäller. Även om platserna inte är ideala för en dansföreställning är det mer än värt att spendera en kväll med en magnifik hyllning av dagdrömmaren.
Uppdaterad 2022-09-08
