Att uppleva ett dansverk av Virpi Pahkinen blir som att befinna sig i ett meditativt tillstånd. Hennes sätt att arbeta med kroppens alla omöjligheter påminner om statyer vi ser på indiska tempelbyggnader eller händernas detaljerade rörelser vid framförandet av traditionell dans i Thailand. Känslan av vördnad då jag befann mig i den vietnamesiska Cao Dais tempel utanför Ho Chi Mihns City återfår jag när jag ser hennes dansverk.
Visst är det andligt men samtidigt kroppsligt och basalt jordiskt.
När Virpi Pahkinen och de fyra solisterna Pontus Sundset Granat, Philip Sundset Granat, Thibault Monnier och Hui-Han Hu Gustavsson samtidigt står på scen i den sista tablån vid uruppförandet av verket Monolit Polygon sammanfattas hela kvällen i ett fängslande parti. Även om verkets titel berättar om en stabil enhets många hörn så är den kommunikation mellan två som vi här får uppleva vackert kontrasterande till massan, linjerna och det solitära.
Att ett verk av Virpi Pahkinen framförs av totalt 26 dansare är för mig något nytt. Jag är van att se Pahkinen i solo eller med en handfull dansare. Här, med inspiration av M.C Eschers fantasieggande, och exakt uträknade mönster och bilder, dansar förutom Pahkinen och de fyra solisterna även studerande från yrkesutbildningen på Balettakademin.
Det precisa ut i varje lem behärskar Pahkinen till fulländning. Vi kan lugnt luta oss tillbaks, hänföras och landa i hur hennes kropp, snarare än scenen blir själva ramen för koreografin. De fyra solisterna imponerar djupt och behärskar hennes krav till fulländning.
Gestaltningen av Eschers mönster och drömbilder framhävs i en vacker ljussättning av Tobias Hallgren liksom av de studerande. Händer och armar formas med rörelser som får mig att tänka på gräshoppor, kanske svanar, möjligen myror och i andra formationer Lotusblommor alternativt vaginor. Rörelse och mängd i ordning, öppning och slutning. Pahkinens egen disciplin ut i varje fingertopp är svår att uppnå, men även om det händer att fokus inte är helt där under alla de krävande partierna, är koreografin så spännande att då alla dansarna inte helt är med så känns det ändå att det håller samman.
Det omisskännligt detaljerade och nära rörelsemönster som Virpi Pahkinen formar lyfter även med en stor grupp av 21 dansare. Det ger mersmak och jag hoppas att Pahkinen vill utveckla det vidare.
Kontrasten mellan den moderna dansen till Jonas Sjöbloms specialskrivna musik och Chopins etyder där de manliga solisterna ger oss klassiska steg framhäver hur Pahkinens på ytan radikalt moderna, andligt inspirerade koreografi, ligger mycket nära den klassiska baletten. När en glimt av humor skymtar i dessa partier så ökar bara kraften i entimmesverket.
Ge dig tid att landa, tillåt dig att njuta och låt dig drabbas av Monolit Polygon som dansas på Klarascenen den 9-11 och 17-18 november.
Sverige och Norden är på allvar välsignad av Virpi Pahkinens närvaro.
Uppdaterad 2022-09-08
