Hur har reaktionerna på Paria varit när ni spelat den?
– Det har varit blandat, men mest posititvt, med många intressanta samtal. I Göteborg ordnade vi en separatistisk visning för ett litet sällskap av bara bögar och det blev en fin diskussion efteråt. Någon jag pratade med, som själv var gay, satt och blev upprörd över hur rollfigurerna gestaltades i föreställningen och hade velat se mer ”vanliga killar” i berättelsen. Men jag vet inte vilka dessa ”vanliga killar” skulle vara. Jag förstod det som att han var rädd att heteropubliken skulle få sina fördomar förstärkta. Själv har jag ingen lust att låta heteronormen styra och ställa mer i mitt liv eller bestämma hur jag ska uttrycka mig, leva eller göra teater. Sånt har jag haft nog av. De figurer vi presenterar här har kommit till av kärlek och får vara som de är.
På vilket sätt har ni gjort en egen version av klassikern?
– Enklast sagt, så har vi låtit pjäsens två män ha en sexuell relation. Den syns inte i själva Strindbergs-texten, så det berättar vi på andra sätt. Berättelsen har en inbyggd ”hjärnornas kamp” och vi förstärker den kampen med sexuella uttryck. Sex finns i våra liv och varför skulle det inte få finnas med på scenen?
– De två männen i berättelsen har skelett i garderoberna och varsitt brottsligt förflutet som kommer till ytan under samtalet. Det handlar om brott, straff, vem som är en god människa, men också om utanförskap och att leva med hemligheter. Vissa hemligheter kanske man egentligen inte behöver leva med, men håller sig med ändå. Det där samtalet är universellt och aktuellt för alla tider. Vår gaytwist, å sin sida, känns viktigare för varje dag nu. Vi repade pjäsen medan nazister röjde runt i Almedalen och slet regnbågsflaggor ur händerna på folk medan polisen stod bredvid. Det där påverkade vissa konstnärliga val, kan jag säga. Jag fick ännu mindre lust att kompromissa med den heteronormativa blicken. Föreställningen hade nog blivit en smula mer subtil om jag inte fått se de där nyhetsbilderna…
Hur är det att vara så intim på scenen som du och Magdi (Saleh, den andra skådespelaren i PARIA), är?
– I SPECT scenkonst brukar vi tala om relationellt skådespeleri och betonar i arbetet helt enkelt relationen som finns och utgår från den i mötet med idé, text, material och så vidare. Varje sceniskt samarbete är förstås unikt och det blir alltid olika med en ny kollega. Jag tror dock aldrig jag känt mig så fysiskt trygg på scenen med någon som med Magdi, och det är ju en bra förutsättning för just det här arbetet. Sedan är han förstås väldigt kompetent och det gör ju allting lättare. För det är klart att jag-som-regissör ger mig-själv-som-skådespelare en utmaning, att göra så här tydliga sexscener. Inte minst när vi spelar på små scener med publiken väldigt nära. Det är ett emotionellt risktagande, och jag tror att sådant behövs för att uppnå vitalitet i teaterarbetet.
– Närmast går jag in i ljudboksstudion igen och samtidigt skissar vi på nästa projekt med SPECT scenkonst. Och så förbereder jag en turné lite senare i höst med min examensföreställning från Högskolan för scen och musik i våras, en komprimerad version av William Shakespeares Richard III. En föreställning inte alldeles utan homoerotik den heller, för övrigt. Kan liksom inte låta bli…
Uppdaterad 2018-10-10
