Ronny Danielssons uppsättning av musikalen Hair är fylld av energi, glädje, skratt och smärtsamma känslor. En musikal som pendlar mellan att landa i en nostalgitripp för 50 plusare och ge hopp om att även vår tid kan injiceras av de goda i flower power-generationens drömmar.
Med hjälp av Claire Wikholm sätts denna utpräglat amerikanska 60-talsmusikal framväxt i en tid av Vietnamkrig och Black Power, liksom en gryende gayrörelse, in i ett svenskt kontext. Wikholm ger publiken svenska referenser från musikalens samtid. Ett grepp som får svensk relevans men som inte undanröjer den nostalgiska fällan. Det blixtrar dock till när Wikholm talar om en tid då man inte lär sig styras av rädsla och jämför med vår tids trygghetsnarkomaniska behov av cykelhjälmar.
Det världen behöver idag, precis som då, är just mer av kärlek, fred och en massa härligt hår! Jag kan inte låta bli att under föreställningens gång drömma om en samtida svensk musikal som beskriver vår tids unga med ett måhända naivt, men brinnande, engagemang för fred, frihet och kärlek.
Redan i öppningen bärs en något diskret regnbågsflagga in på scen. En markering av att homosexuella och queera också formade sin dröm om kärlek och uppror under detta 60-tal. En detalj är måhända att den flaggan faktiskt inte kom i bruk förrän i slutet va 70-talet, men markeringen är dock viktig.
Oscar Pierrou Lindén som Woof, en karaktär som idag kanske skulle kallas transperson, är också helt briljant. Självklart vacker, stolt och sårbar.
Jag såg musikalen som ung grabb första gången i mitten av 70-talet i London och minns från den tiden främst det spännande med att folk var nakna på scen. När Fredrik Lycke som Berger strippar loss på scen och ensemblen i korta inslag gör detsamma känns det nästan som att det skulle vara lika provokativt idag, eller snarare lika sällsynt, med nakenhet. För lustigt nog har nakenhet utanför en pornografisk inramning åter blivit något känsligt. Om det beror på moralism á la amerikanska mediaregler eller en medial överexponering av ”vackra” kroppar må vara osagt. Det är dock befriande att Hair återigen bryter mark.
Det som kanske slår en mest är den enorma energi som strålar ut från scen. Musikalartisterna och eleverna från Scengymnasiet i Skärholmen får premiärpubliken i stämning direkt och det skulle förvåna mig om detta inte håller hela spelperioden ut. Claude i Albin Flinkas tappning är stark och gripande och han liksom Fredrik Lycke och inte minst Anna-Maria Hallgarn visar på den höga klass vi har inom svensk musik- och teater.
Den öppna scenografin, den rätta känslan i kläderna och den närvarande orkestern bidrar till att skapa den stämning som gör Stadsteaterns uppsättning så befriande härlig att se. Om det skulle gå att skruva lite på ljudinställningarna så att körpartierna inte drunknade i musiken skulle de minst sagt viktiga texterna nå fram bättre.
Med Angels in America, Sugarstar liksom Gertrud Stein förestående och Pride med några får föreställningar kvar så ser Stadsteatern 2011 ut att bli en av de viktigaste kommentatorerna till gayhistorien. Att drömma om en samtida gestaltning är knappast en kritik utan mer ett tecken på den inspiration som man bär med sig hem efter en natt med hår.
Uppdaterad 2017-09-26
