Niklas och jag ses på ett kafé på Södermalm i Stockholm. Jag har aldrig träffat honom förut, bara sett honom på bild. Och det jag lagt märke till är hans många tatueringar, på armar, händer, fingrar, bröst och några som klättrar långt upp på hans hals. Han är Spoken word-artist och poet. Jag tänker att min bild av poeter inte stämmer in på den bild jag har av Niklas.
Berätta, vad är Spoken word?
– Spoken word är att framföra poesi på scenen, på ett teatraliskt sätt levandegöra en dikt. Spoken word är både teater, monolog och stand up, en ska ha något att berätta, vissa ser det som en plattform för politiska åsikter eller att skapa opinion.
Hur kom det sig att du började med det?
– Jag bananskalade mig in på ett ”poetry slam” i Göteborg, jag hade ingen aning vad jag hamnat på för nåt, men jag kände direkt, ”what the wow is this”, och hur någonting bara hakade sig fast i mig. ”Det är ju det här jag ska göra”.
Niklas testade och gjorde raketkarriär inom poetry slam, han vann SM första gången han ställde upp 2010. Och vann sen återigen 2012.
Hur går det till, är det lite som Idol?
– Ja, precis, fast det är poesi istället för att man sjunger, det är framträdandet det hänger på. Det finns tre regler, du får inte ha någon rekvisita, du måste ha skrivit det själv och det får inte vara längre än tre min.
Niklas regisserar även Spoken word-föreställningar på Dramaten och fram till i januari i år var han dessutom personlig assistent på heltid. Men att jobba 200% var inte hållbart så han sa upp sig som personlig assistent.
Förra hösten fick han ett erbjudande om att ge ut en bok – han nappade. Nu är den ute och den har namnet ”Sjöhästar”. Huvudpersonerna heter Nilo och Nasim och boken utspelas under den sista veckan i deras förhållande, den börjar helt enkelt med att paret ställer sig frågan, ”ska vi göra slut?”. Men, det läsaren inte vet är om den handlar om två killar, två tjejer eller om en tjej och en kille…
– … eller två ickebinära. Jag tror inte det gjorts tidigare, jag har i alla fall inte ramlat över nån bok som undviker att könsbestämma karaktärerna.
Var det inte svårt?
– Nja, ibland var jag tvungen att tänka till lite kring hur jag formulerade mig, men annars flöt det på bra tycker jag.
Har du hämtat mycket från dig själv?
– Ja, det har jag, alla relationer jag nånsin haft finns med i boken. Men framför allt en av dem. Alla har vi väl haft the one relationship that nearly fucking broke you.
Niklas är mycket ute i skolor och föreläser om Spoken word och om kreativt skrivande.
Du bryter ju normer av hur poeter ser ut måste jag säga. Jag kan tänka mig att eleverna också känner så.
– Haha, ja. Men ibland kan jag ha hållit på en hel dag i en klass och kämpat med skrivandet och låtit eleverna testa och haft workshops osv, och när jag sen öppnar upp för frågor så får jag frågan, ”hur många tatueringar har du och vad står det på dina fingrar” haha. Men varje gång jag går in i ett klassrum så tänker jag att här inne sitter framtidens nobelprisvinnare i litteratur. Det gör att jag skärper mig.
Niklas kom ut som bisexuell först när han var 25 år.
– Det var rätt odramatiskt. Jag hade hyrt ett hus i Ljungskile där jag pluggade och mina föräldrar kom ner och hälsade på. En dag satt vi och fikade på en kulle och jag frågade dem om de tänkt på att jag hänger med både killar och tjejer. Jag berättade att jag var bi och de blev lite tysta. Mamma grät lite fast hon egentligen inte visste varför. Pappa sa att han kanske inte var helt förvånad. Han hade tänkt tanken. Sen var det inte så mycket mer med det.
Niklas bor ensam idag men säger att han är i en relation. Han ser sig egentligen mer som pansexuell men ”jag säger bisexuell för enkelhetens skull”.
– Jag attraheras av maskulina kvinnor och feminina män, säger han. Det gränsöverskridande och konturlösa. Luddigheten har jag alltid attraherats av. Det är väl queerheten i det som jag gillar, I suppose. Men fuck knows, det där ändras ju från person till person.
Niklas Mesaros
Ålder: 34
Civilstatus: Partner
Yrke: Författare, regissör, spoken word-artist, föreläsare
Bor: Söderort, Stockholm
Vana: Kaffe
Last: Gin och cigarrer
Motto: Ours is the Fury (House Baratheon)
Låt: ”Show me heaven ” Maria McKee
Film/Tv-serie: The Terror (serie)
Boktips: Saga – Fiona Staples, Brian K. Vaughan
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
