Staffan Westerberg om kärleken till män och strumpor

– Jag har uteslutit mycket och bara skrivit om det som känts angeläget, som sorgen över min storebror som dog när han var liten, den underliga villan vi bodde i och mina sexuella möten i Paris som ung. Det hela har varit mycket intuitivt men sedan har jag tillåtit mig att överdriva i mina känslor. Bara för att nå sanningen. Det är en slags självbiografisk resa som jag ville göra. Jag hoppar från uppväxten i Luleå, äventyren i Paris och fjälltillvaron i Björkliden.

I boken berättar du om ett bastuklubbsmöte i Paris, hur frivolt har ditt liv varit?
– Haha, det har varit ganska dekadent. När jag ser kort på mig som 20-åring tänker jag att jag inte utnyttjade det mer! Jag var fruktansvärt snygg men blyg och lite hämmad. Jag har alltid längtat efter att vara ekivok, nu mer än någonsin. Det är nästan för sent nu när ingen vill ha en. Haha, fast jag har ju en man men han är inte med i boken.

Varför denna fäbless för män och strumpor?
– Män är snygga. Strumpor är ett sätt för mig att uttrycka mig, som till exempel när jag gjorde Lillstrumpa och Syster Yster i SVT. Jag har ingen erotisk dragning till strumpor!
Boken bygger mycket på föreställningen med samma namn, hur blev det en pjäs?
– Jag visade bokmanuset för Kristina Lugn som sa att det här kunde man framföra. När jag var ung var diabildsföreläsningar den stora underhållningen i Norrland, och den idén tog jag med mig på scen. Föreställningen var ju bara jag som läste innantill och visade bilder.
Hur skapar man sig ett bra liv?
– Man måste vara trogen sig själv och vad man tror på. Så har det varit för mig. Jag har försökt hålla en linje. Som jag säger i föreställningen – jag vill vara ren. Man blir tyvärr rätt oren med åren men jag har en längtan till det oskyldiga. Sedan är det viktigt att tvätta sig ordentligt!