Wolff gör komplex Callas

Rikard Wolff har alltid älskat sångerskan, nu har han fått en pjäs specialskriven till sig om henne. Igår hade Maria Callas – obesvarat liv av Lucas Svensson urpremiär. Regi Linus Fellbom.

Det är kväll i Paris. I sin superdesignade snövita lägenhet förbereder sig en åldrad Maria Callas för något. Speciella smycken och en viss kappa. Operastjärnan sjunger inte längre, men hon berättar sin historia. Från bardomens upptäckt av musik, familjeuppbrott och möten med storheter som filmskaparen Pasolini, skeppsredaren Onassis, Churchill och Påven.

Rikard Wolff gestaltar Maria Callas fullt ut. Hans diva är elegant, självironisk, säker men sorgsen. Wolffs Callas är en amason, en större människa, ja faktiskt understryker Rikards Wolff fysik i Camilla Thulins eleganta kostymer en stjärna som i allt är larger than life. Det är härligt att se.
Bit för bit, kronologiskt berättas historien om Callas karriär. Framgångarna men också de privata motgångarna, som hur hennes psykiskt labila mor säljer dotterns brev till pressen och hur män vill sola sig i glansen av den uppburna sångerskan.

Uppsättningen är avskalad. Det är bara Rikard Wolff och Eva Stenson som den ordlösa trotjänarinnan Bruna. Minimalt med musik men desto mer ord. Det är också det som utgör pjäsens svaghet – flödet av text, utan att för den skull mer blir sagt. Jag får en känsla av att textförfattaren känner redovisningsplikt istället för att lita på huvudkaraktärens förmåga att berätta genom mer än repliker. Ibland behöver inte allt sägas. I synnerhet inte med en aktör som Wolff.