Kalla mig Callas

Pjäsen ”Maria Callas – obesvarat liv” har specialskrivits för Rikard av Lucas Svensson, och hade premiär på Stockholms Stadsteater den 11 december.
När jag träffade Rikard inför premiären ligger en bok om Callas uppslagen bredvid honom, The unknown Callas – the greek years.
– Den handlar om Callas ungdom, om hennes genombrott, och framför allt om hennes infekterade relation med sin mamma.
Rikard berättar om Maria Callas mamma, som var manipulativ, pushig och sexuellt utlevande, raka motsatsen till dotterns disciplinerade och moraliska personlighet. Det märks att Rikard kan sin Maria Callas, det krävs om man ska kunna porträttera en person trovärdigt.
– Maria Callas är ett barn som vill bli älskat, ett kreativt barn som har svårt att se att hon är värd något om hon inte presterar.
Känner du på något sätt igen dig i Callas?
– Hur mycket som helst. Hur löser man livet och kärleken när man hela tiden presterar för andra? Det ligger en livskamp i det. Att aldrig känna sig tillfreds med vem man är, att hela tiden identifiera sig genom vad man gör istället för vem man är. I Callas fall var det sången som bekräftade henne och gav henne känslan av att vara älskad. Men när Callas mötte den stora kärleken i skeppsredaren Aristoteles Onassis kastades allt det där överbord. I nio år njöt Callas av att bara vara, men det slutade i katastrof när Onassis istället började dejta Jackie Kennedy. Onassis hade ett enormt behov av att visa upp vad han hade erövrat, och hade tidigare dejtat såväl Greta Garbo som Eva Peron…
Känner du igen dig även när det gäller Callas förhållande till kärleken?
– Ja, jag har varit lyckligt lottad med kärlek i livet, men jag har till skillnad mot Callas haft flera stora och genomgripande kärlekar, inte bara en.
Håller du med om att Maria Callas är en stor gayikon?
– Hon är en av de allra största gayikonerna. Den amerikanske sociologen Wayne Koestenbaum ägnar i sin bok The Queens Throat ett helt kapitel åt att förklara varför Callas måste vara en gayikon. Han skriver bland mycket annat ”Vi älskar Callas för att hon stöpte om sin kropp. Man kan aldrig byta kropp, men Callas självrevision får oss att tro på viljans kraft. Callas var en outsider i alla bemärkelser. Callas kommer ut i sin sång, hon går ständigt över gränsen och förefaller oavbrutet avslöja en hemlig skam och därtill hörande kraft”. Här ser jag exempelvis tydliga paralleller till alla gymbögar, och även till en annan legend och ikon: Michael Jackson.
Hur och när upptäckte du Maria Callas?
– Det var på 80-talet, när jag såg en konsert med Callas på tv, och blev knockad av hennes uttryck och intensitet. Innan dess hade jag bara sett henne som en glamorös operatant som figurerade i veckotidningar. Callas är än i dag omstridd i operakretsar, det ser man om man kollar kommentarer på nätet. Somliga avgudar henne medan andra fullständigt hatar henne. Det är otroligt vilka känslor hon väcker!
Hur skulle du vilja rekommendera en oinvigd att närma sig Callas konstnärskap?
– Det finns hur mycket som helst med Callas på Youtube, och varför inte börja med några av hennes stora slagdängor som Vissi d’arte ur Tosca, Casta Diva ur Norma eller Habaneran ur Carmen? Callas är som Monica Zetterlund, efter två toner så vet du att det är hon.
Om du leker med tanken att du vore straight och skulle välja en av ”dina” tre stora sångerskor att leva med – Callas, Piaf eller Barbara – vem skulle du då välja?
– Oj, alla tre är viktiga kvinnor i mitt liv. Man kan prata mycket om varför bögar ofta väljer kvinnliga förebilder, själv har jag alltid gjort det, jag har helt enkelt bara gått på vem som berört mig mest. För övrigt anser jag att det sociala könet är mycket starkare än det verkliga könet. Skulle jag välja en av dessa tre att leva med fick det nog bli Callas, hon bodde flott i Paris och levde ett mondänt liv. Hon skapade sig ett utseende, en karriär och ett namn. Hon blev störst, bäst och vackrast.
Är detta första gången du verkligen gestaltar en kvinna på scen?
– Nej, jag gjorde det även i Suzanne Ostens pjäs Lusthuset på Unga Klara, där jag spelade en Mrs Constable. Jag anser fortfarande att det är en av mina bästa roller.
I pjäsen kommer du att rent fysiskt likna Callas, bära klänning, vackra smycken, smink, peruk och gå i högklackat…
– Allt är förstklassigt, eftersom det är Camilla Thulin som står för den biten. Det är härligt att gå i högklackat, det är spännande. Jag blir irriterad när jag får frågan om jag tycker det är svårt. Det är mycket vi gör på teatern som är svårt, och att gå i högklackat är betydligt enklare än många andra saker. Och sminkat mig har jag gjort privat sedan jag var ung, för att se snygg ut, och inte tyckt att det varit något konstigt med det. Det är härligt att klä sig i klänning, att kliva in i den kvinnliga världen. Men viktigast är att gestalta den inre verkligheten, oavsett om det är en man eller kvinna jag spelar.
En annan välsminkad karaktär du spelar, som du också är aktuell med nu i december, är Zac i Änglagård-filmerna.
– Ja, man kan nog säga att Zac är en rätlinjig förlängning av mig. Fast snyggare, för sådär mycket orkar jag aldrig sminka mig (ha ha).
På juldagen har den nya Änglagårdfilmen premiär, är Zac sig lik i den?
– Absolut, förutom att han är 16 år äldre.
Visst är Zac gay?
– Det är en fråga du får ställa till publiken, det är en tolkningsfråga. Men han är uppenbart bisexuell i alla fall.
Det introduceras i all fall en gaykaraktär i filmen, som spelas av Lindy Larsson?
– Huruvida han är gay vet jag faktiskt inte heller, men jag kan säga så mycket som att det finns en uppenbar flirt mellan Zac och honom.
Tror du att Änglagård – tredje gången gillt kommer att göra lika stor succé som sina föregångare?
– Min magkänsla säger mig att det här kommer att bli en mycket älskad film. Ända sedan det blev offentligt att den här filmen skulle göras har jag fått så otroligt mycket positiv respons, folk som kommer fram och säger ”å vad roligt”. Folk verkligen längtar efter filmen. Det har plötsligt återuppväckt hela Änglagårdsmyten.