Starka känslor på Jerusalem-vernissage

Som Margareta Alin själv sa i invigningstalet så var det viktigt att museerna vågar verka i debatten och ta samtalet. Alin var den som tog initiativ till utställningen när hon var chef på Världskulturmuseet och blev även den som fick föra utställningen i hamn.
Att de heliga texter som möjliggjort att HBTQ-personer förföljs och även mördats har levt kvar, medan de hårda texter som gällt heterosexuella har glömts bort.
Det har blivit ett slags selektivt bokstavstroende i Guds namn.

Elisabeth Ohlson Wallin förklarade att hon var mycket glad över att för första gången på riktigt få ställa ut i Göteborg. Det Göteborg där hon en gång i tiden, nyutkommen fostrades av bögarna på Bacchus.
Hon förklarade vidare att det var mycket spännande att få fota bilderna på plats i Jerusalem. Som liten söndagsskolebarn så upplevde hon Jerusalem som en mer spännande och exotisk plats än exempelvis Disneyworld.

Fotandet av flera av bilderna krävde att man arbetade fort och att flera personer fick hålla vakt för att varna för om förbipasserande var på väg.
Som ett exempel tar hon upp arbetet med bilden där två män ligger nakna i en missionärsställning vid Jaffaporten. Då två medarbetare fick stå vakt på varsin sida om gatan och ropa om det var någon på väg. Då gällde det att snabbt klä på sig och låtsas som ingenting för att sedan snabbt försöka igen.
Bilderna är för övrigt tagna vid påsk, så det var mycket folk i rörelse i Jerusalem vid den tidpunkten.

Avslutningsvis tog hon upp att islamofobin ökar skrämmande fort i Sverige idag men belyser också det att om man ställer Koranen mot Bibeln så ser man det att där Koranen är mer ajja bajja är Bibeln mer inriktad på att döda den påstådda syndaren.

Men Elisabeth poängterar också att det är viktigt att lyfta det som är bra, de människor som finner en glädje i sin tro. Det är det dåliga som behöver belysas och lyftas fram till ett offentligt samtal.

Själva utställningen är belägen på fjärde våningen och utspelar sig i två rum, det mörka och det ljusa.
I det mörka rummet, som namnet antyder så finns de lite svårare texterna och bilderna som väcker eftertanke om lidande för de förföljda minoriteterna.
Det ljusa rummets bilder väcker naturligtvis också tankar och frågor. Men är samtidigt lite mindre offer och mer herre, eller dam, för den delen, över sitt öde.

Under ett samtal på tu man hand med Elisabeth om utställningen så stannar hon till och säger.
– Är det något jag upptäckt så är det hur HBTQ-comunityn verkligen är som en familj i världen. Alla bilder är tagna med HBT-modeller från Jerusalem och hon berättar hur hon bara behövde förklara med små korta ord och modellerna förstod genast styrkan och syftet med bilderna och var med på noterna.