”Det här är riktigt riktigt bra”

Jag såg föreställningen för ett och ett halvt år sedan och det var något av det bästa jag sett på många år, Sean-Magnus fullkoligt knockade mig med sin träffsäkerhet och med sina brillianta sångnummer. Hur skulle de kunna toppa det? Från Judys mörka intima källare på söder till den betydligt större scenen på Astoria. Kan det verkligen bli samma sak?
Men det tar inte lång tid förrän jag kan andas ut. Det inte bara funkar. Det funkar jättebra. Stundtals till och med bättre.
Den här föreställning har växt och blivit större. Den har också blivit längre men den tappar inte för en sekund sitt hjärta.
Här blandas gamla fantastiska dängor, evergreens och schlagers med en hel del nyskrivet material, som bland annat ”Vart tog du vägen”, en härligt svängig bozza skriven av ”La Dolce Vita”-gänget Larry Forsberg, Sven-Inge Sjöberg och Lennard Wastesson som doftade Melodifestival lång väg.
Det är genomtänkta texter och fartfyllda melodier, men kanske är det de kända låtarna som greppar bäst. Såväl Zetterlund som Sinatra får sina hits omskrivna och framförda med den äran. Vid något tillfälle då balladerna staplas på varandra känns tempot kanske aningen långsamt, men det tar snabbt fart igen.
Det är kabaré och det är revy, det känns lite Povel, och det känns jazzklubb om vart annat. Fräckt, burleskt, ekivogt och roligt i en härlig blandning med både allvar och djup.
Av alla genomtänkta och vackra texter är det några melodier som sticker ut
lite extra. Det är ”I’ve never been to me” (som har svensk text och heter ”Jag var i himmelen”) och den numera klassiska mixen av ”I will survive”och ”Det gör ont”. Mycket bättre än så här kan det knappast bli. Dessutom gör de en stark version av Eva Dahlgrens ”Novemberregn”, en låt som visar att det finns ett självklart allvar i föreställningen.
Astorias scen ger utrymme för mer koreografi och både Sean Kelly som Magnus Skogsberg har en suverän mimik och kroppsspråk.
Knappt har de sista tonerna sjungits klart förrän publiken brister ut i jubel och stående ovationer – inte bara en, utan tre gånger. Det är inget konstigt med det.
För det här är riktigt riktigt bra!