Det är onekligen lätt humoristiskt när en tydlig röst hörs under den sekundtystnad då den uppklädda premiärpubliken tvekar om föreställningen verkligen är slut eller ej. ”Money Back” ropar mannen.
Det var väl ändå att ta i. Och efter ännu en sekunds chock som pendlade mellan fniss eller bu så utbröt applåder och hurrarop enligt konstens alla regler.
Efter att i höst ha sett Sharon Eyals gastkramande ”Half Life” blev jag nyfiken på vårens moderna uppsättning på Operan. Möjligheterna i ett Operahus är såklart enormt mycket större än hos en mindre dansstudio. Kanske då även frestelserna.
Wim Vandekeybus dansverk Puur, i original 2005 för hans kompani Ultima Vez, som fick sin svenska premiär under fredagen tar verkligen hjälp av en stor scens alla möjligheter. Berättelsen är mytologisk med bibliska referenser och aktuella budskap om vi och dom, barnamord och till och med några gräshoppor.
Till skillnad från Eyals täta och känslostarka föreställning, är Vandekeybus signum snarare multimedial dansteater. Öppningen får mig oroat att tänka på vinterns Adventskalender där Niklas Ek tagit Eva Rydbergs roll. En slags Aniara i 2000-talets tappning. Dans blandas med poetiska texter huvudsakligen framförda på engelska, mer emotionellt då dansarna skriker på egna modersmål, och med filmade sekvenser mot fonden. Musiken är brottstycken som skapar associationer till olika tid och rum från mer suggestiv rytm till iriskt klingande folkmusik.
Det är modigt att sätta upp den två timmar långa föreställningen på Operan. Trots att den i sig bär ett i vår tid angeläget budskap om de arkaiska sanningar som, trots att vi med jämna mellanrum glömmer dem, lärt oss att instängdhet och isolering skapar förtryck och förfall, så tror en dansfundamentalist att rörelse klarar att berätta detta utan replik- och multimediaassistans. Till och med bättre, även om koreografen själv blivit uttråkad.
Några inslag är helt glimrande. I ett kort solo avslutar ett av ”barnen”, dansaren Anton Valdbauer, med att låta fingrarna röra sig som vid pianospelande. Av någon anledning fångar denna enkla, snabba, rörelse långt bak på scen, all uppmärksamhet. Det är imponerande.
I ett starkt parti kastar dansarna pålar mellan varandra. Vackra och tyngdlösa rörelser över och genom rummet. I en sekvens står dansarna på varandra, två och två, lyfts och sänks, i andra ger en moder vatten till sitt ”barn” genom att låta en vattenstråle flöda från mun till gap. I sekvenser lyfts kroppar på pålar. Snabba karaterörelser blixtrar till, desperation och vrede, makt och frigörelse.
När Niklas Ek som ”Gatekeeper” gör ett mycket kort solo är det ensamt en av orsakerna till att du inte bör missa denna föreställning.
Dessa skarpa, närvarande rörelser som bryter igenom stärker min övertygelse att det är rörelse som talar.
Det är modigt att sätta upp PUUR. Föreställningen är knappast enkel när den låser publikens upplevelse vid sin berättelse. Det är mer än värt att se den, om inte annat så för de små glimrande momenten av den rakt igenom närvarande ensemblen. Och kanske först och främst för att även om dans i sig kan tala mer än väl så är önskan att vidga och blanda uttryck något som alltid behöver prövas.
Uppdaterad 2022-09-08
