Utdrag ur Petra Östergrens nya bok om Esmara

Ur Petra Östergrens bok:

Esmara var inte mer än fem år när hon såg sin mamma mördas.
Hur mycket hon egentligen såg vet man inte, man vet bara att hon var inne i huset när det hände. Huset intill Rensjön. Och man vet att det var någon gång på kvällen, tidigt på kvällen vid halvsju–sjutiden när solen gått ned och bergen och mossarna och lavarna färgats i purpurblått och man knappt längre såg hur dvärgbjörkarna sjöng i guld och orange. Riktigt röda hade de inte blivit den hösten, björkarna. Vädret hade varit allt för milt.
Rensjön själv var stilla. För det var under en av de stilla septembernätterna som Esmaras mamma slogs ihjäl.

Man tror att flickan gömde sig bakom en av hundarna. Eller så var det kanske en av hundarna som skyddat henne, motat bort henne till ett annat rum, till det rum där man sedan fann henne. Hon verkade iallafall inte ha gått nära sin mamma. Det skulle ha märkts. Blodet fanns överallt. Under och runtomkring. På handtag, på dörrar, på möbler, på väggar och på golv.
Det var först morgonen därpå som de hämtade Esmara. Ingen visste bättre. Ja, förutom dråparen. Eller dräparna. Kanske var de flera stycken. Så det var först när grannen kom förbi och såg att dörren stod på vid gavel som man fann att flickan blivit ensam.
Grannen ringde Vilhelmina och hon kom så fort hon kunde. Med sin stora famn och håret som stod som en ljuskrans runt huvudet. Med rösten som tog över allt och marken som omärkligt gungade under hennes steg.
Vilhelmina skyndade sig in i rummet som Esmara vägrat lämna. Hunden morrade och flickan gjorde sig stel. Tittade inte på någon, talade inte med någon. De grönblåa ögonen någon annanstans. Folket som hunnit samlas på gården, poliserna och ambulansen och grannarna, visste inte vad de skulle göra när de två kom ut. Esmara i sin mosters famn, hunden hack i häl. Flickans hår som ett mörkt trassel längs ryggen. De tittade bort, undvek att se på varandra och undvek att se på flickan. Stal en blick och smög sedan snabbt bort den. Tysta stod de där på gården. Alla som varit inne i huset med minnet av en svårt slagen kvinna och en luft fylld av järn och jordigt blod.
Vår lilla Esma, tänkte grannarna.
Fy djävulen, tänkte polisen och de unga männen från ambulansen.

Vilhelmina for med Esmara till Kiruna. Till det nybyggda huset nedanför Loussabacken, det som hon och Juha köpt, stort nog för att få plats med alla barnen, hans och hennes och deras som snart skulle bli fler. Där i Loussavaara som fortfarande andades stadens framtidstro. För strejken hade kommit och gått och här fanns inte bara malm kvar, utan alla de allianser som bildats mellan boende och inflyttade, alla nya kärlekar och kamratskaper som slagit rot och blommat ut.
Än hade inte skilsmässorna och trätorna och alkoholen tagit över. Det som så ofta och gärna följde i mörkrets och de många vintrarnas spår.
I det nybyggda huset visste man ännu inget. Barnen hade börjat vakna och Juha mötte vid dörren.
”Det är Cecilia”, sa Vilhelmina. ”Nu tog de henne till sist.”
Juha tittade förtvivlat på dem båda, lade armen om sin fru och lotsade dem in.

I Loussavaara stannade inte Esmara länge. Hennes mörka hår och kusinernas blonda blev en bild av klyftan mellan dem. Deras livlighet och hennes slutenhet. Hennes sorg och deras glam.
Grannarna var också alldeles för nära, staketen för tätt intill. Nästan varje dag hittades flickan på fel tomt eller i fel garage eller i fel kök. Alltid tyst och tigande, med de tomma ögonen som såg rakt fram och igenom.
Färden och förhoppningarna fick istället ställas till Gustaf och Martta Jo.

* * *

Vad skulle han göra? Han var ju tvungen att hämta henne, jäntan. Gustaf tänkte nästan högt i bilen. De hade ringt från Kiruna, Vilhelmina bad honom tala med Martta Jo, fråga om flickan inte kunde bo med dem ett tag. De klarade inte av henne, sa hon. Inte för att hon var besvärlig på något sätt. Ja, förutom rymningarna, då. Men de orkade inte med hennes ögon. Som bara följde dem vart de än gick och vad de än gjorde. Alldeles stora och tysta.
Hon hade väl inte pratat mycket förr heller, flickan, men nu var det värre. Inte ett ord sa hon.
Visst kunde han förstå Vilhelmina. Alla ungarna, det nya lärarjobbet. Juha, som förutom sitt vanliga arbete byggde på deras hus.
Martta Jo var väl inte så glad först. Men det var hon ju sällan ändå. Folk trodde att hon var hård rakt igenom, men det var hon inte, det visste han. Hon hade också haft sitt. Nej, Martta Jo hade nog svårt med lillungen för att de var lika varandra. Fast det fick man ju inte säga. Då blev det ett jäkla liv.

”Titta lillan! Där är suptallen! Den gillar du väl? Ska vi stanna och äta lite matsäck? Det var det åkarna gjorde förr i tiden.”
Den vita Anglian hade rullat från Kiruna, förbi Svappavaara och kommit fram till det gamla raststället med den klotformiga tallen.
Gustaf hejdade sig. Han hade tänkt fortsätta berätta historien om åkaren som skulle ta sig från Vittangi till Kiruna men somnat och när han vaknade på morgonen upptäckte att han inte kommit längre än till suptallen. Hästen var så van vid att åkarna tog en paus där. Men när han såg Esmara i backspegeln lät han berättelsen bero. Flickan tittade bara rakt fram, ena armen runt hunden. Inte riktigt där.
Hunden gnällde till, han ville ut och springa, så Gustaf stannade och släppte ut den. Det var en vacker hund, tänkte han. En svartvit pointer. Det var nog det som fått Martta Jo att ge med sig till slut, att flickan kom med en bra jakthund. Vad hon nu skulle med ännu en hund till. Han skakade fram en cigarett ur det rödvita paketet, tände och tittade efter hunden som tagit av in i skogen.
Esmara hade släppt pointern utan ett ljud, men satt själv kvar, så Gustaf böjde sig in och försökte småprata, lirka ut henne, men bestämde sig för att sluta när hon vände sina ögon mot honom. De var lite jobbiga faktiskt. Stora och tysta precis som Vilhelmina sagt. Han förstod att hon inte orkat ha henne kvar. Man orkade inte riktigt tänka på vad de just sett. Och så såg man ju hennes mamma i dem.
Att Cecilia skulle involvera sig politiskt, tänkte Gustaf. Det kunde väl vem som helst förstå att det skulle gå åt helvete. Bättre att hon ägnat sig åt sin keramik och konst. Då var hon ju nöjd och glad. Men hon gick alltid sin egen väg, ville inte heller att någon skulle bo med henne, inte ens efter hoten. Han ruskade av sig de otäcka tankarna och såg efter hunden igen. Kanske var den bra att jaga med. Än var inte småviltsjakten slut, och nog vore det roligt om de fick några tjädrar till. Han ropade efter hunden, sög in ett sista bloss av den lugnande röken och krossade cigaretten under sin fot. Jäntan fick stanna hos dem över vintern iallafall. Sedan fick de bestämma hur de skulle göra.

Det sprakade under däcken när bilen körde in på gårdsplanen i Kuivakangas. Småstenarna sprätte all världens väg och asfaltens sövande sång upphörde. Hunden satte sig käpprak upp i baksätet och musklerna spändes när han upphetsad tryckte sig mot rutan. En fläck av imma bildades runt nosen.
Esmara satt fortfarande tyst och stilla, nu med de små händerna i knäet. Lojt lät hon blicken svepa över gårdsplanen, över och förbi familjen som var där för att välkomna henne. Hennes ögon registrerade knappt dem eller det pampiga familjehuset. Blicken fortsatte istället nedöver, mot det andra mindre men modernare huset. Den stannade till vid grönsakslandet där mandelpotatisen trängts med jordgubbsplantor, rabarberstånd och vinbärsbuskar under sommaren, och följde sedan slätten hela vägen ned till sjön.
Några kor betade. Solen skymdes bara tillfälligt under ett högt, flyktigt moln.
I Pajala hade Gustaf stannat igen, försökt få flickan att äta en korv med bröd.
”Det är Bullens korv, lillan”, sa han. ”Ät lite.”
Men Esmara ville inte äta. Inte heller ville hon ha något när de stannade vid kiosken i Masugnsbyn eller gick in till Hildas i Lovikka och blev bjudna på hallonsaft och alldeles gula, något för hårda bullar. Inte förrän de kom till Svanstein, byn där familjens ägor började, gjorde flickan ett tecken. Gustaf kände en lätt rörelse vid sin axel strax före krönet innan byn. Hon pekade på Essomacken. Han parkerade och följde efter in i butiken.
Ostbågar. Ostbågar ville hon ha. Och sedan lite av saften Hilda skickat med.
När de körde de sista milen till Kuivakangas tyckte Gustaf att flickan blev mer uppmärksam, vaknade till liv. Precis som om hon höll vakt på familjens marker. Men kanske inbillade han sig.

Martta Jo stod bredbent och lite otåligt i sina jaktkläder på gårdsplanen och betraktade bilen som stannade.
Mor Tess knäppte varsamt och långsamt sina händer framför kjolen. Rätade på ryggen som blivit lätt krum, sträckte på nacken där det mörkgråa håret låg samlat under ett vitt hårnät av spets. Innan hon gått ut hade mor Tess läst en stund ur Bibeln, för att samla kraft. Detta skulle inte bli enkelt.
Bakom de två matriarkerna tronade kedjan av hägg som skilde husen från varandra.
De boende i det nedre huset stod också uppradade på gårdsplanen. Anton, som fått sig en rejäl uppsträckning av den äldre systern Martta Jo, var inte bara nykter, han var renrakad också, vilket resulterat i en pappersbit på kinden. De mörkbruna byxorna som var uppdragna aningen för högt hölls uppe med en svart livrem avskavd i kanterna. Under den blå- och grönrutiga skjortan buktade magen. Hans fru Anna-Stina intill, vän som alltid och lite ängslig inför vad som komma skulle. Sonen, den efterblivne, stod med den glada munnen halvöppen, de spetsiga öronen pekade glatt uppåt. En sträng saliv rann ur mungipan.
Gustaf vecklade ut sin kropp ur bilen och sträckte upp de seniga armarna i vädret. Det var en dryg resa, över fem timmar hade det tagit.
Martta Jo väntade, tvekade, och stegade sedan fram och ryckte resolut upp dörren till baksätet. Hunden hoppade ut, slängde nosen i backen och sprang mot hundgården där stövarna skällde förtvivlat.
Esmara rörde sig fortfarande inte.
Otåligheten växte i Martta Jo. Allt var bra besvärligt. Cecilia, ungen, mordet. Hon som var mitt i ett markköp och jakten som var i full gång. Och så behöva ta hand om det här. Mor Tess hörde illa, började bli glömsk och kunde knappast anförtros ansvaret. Brodern Anton och hans Anna-Stina hade nog med att sköta butiken, biografen och sin efterblivna unge. Esmaras mormor var inte att tänka på. Hon hade inte kunnat hålla sig nykter en enda dag sedan mordet och Martta Jo visste att det inte skulle bli bättre – hennes lillasyster hade haft mer än sin beskärda del av livets orättvisor. Och så Gustaf som behövdes till skogen. Att anställa mer hjälp var det inte tal om.
Hon stack in sitt huvud i dörröppningen för att kommendera ut ungen.
Esmara mötte hennes blick.
Ögonen. Javisst ja, ögonen, tänkte Martta Jo när hon ryggade tillbaka.