Vart har Louise Boije af Gennäs tagit vägen?

Jag sitter på ett plan mellan Malaga och Stockholm med näsan försjunken i en bunt A4-papper. Under matbrickan på det nedfällda bordet ligger en bunt till. Jag har slutat äta.
Jag är helt uppslukad av Sanna, som är författare och lever med börsmäklaren Victor. Av deras vänner Stefan, som jobbar på Naturvårdsverket, och hans fru Pella, som är terapeut. För att inte tala om singeltjejen Liv, som bor på söder och är skådespelerska, men mest jobbar som servitris. Och Jalle, partybögen som jobbar på UD och gör några kärleksresor till New York, som slutar i en katastrof.
I takt med att jag förpassar A4-papper efter A4-papper ner under matbrickan minskar det jag har i händerna tills det bara återstår en skugga av den forna jättehögen – och då händer det.
Stefan och Pella åker med sina barn till Malaga.
De reser runt på samma platser som jag just har lämnat. De står och tittar ut över Afrikas kust och ser Medelhavet och Atlanten mötas. Jag känner igen mig i allt de upplever och jag tänker; Gud, det här kunde lika gärna handla om mig.

Det är då jag förstår varför ”Stjärnor utan svindel” blev en hyllvältare som såldes i 140 397 exemplar i enbart pocket 1997 – ett rekord som på den tiden bara hade toppats av Betty Mahmoodys ”Inte utan min dotter” som sålde i 141 699 pocketex 1989. Förklaringen ligger inte i historien om en dittills heterosexuell kvinna som träffar en lesbisk tjej och upptäcker en annan värld. Sådana berättelser har berättats förr. Framgången blev ett faktum för att Louise Boije af Gennäs är en utmärkt författare som kan servera läsaren den precis rätta känslan som behövs för att man ska kunna känna igen sig i karaktärerna – oavsett om man har upplevt det själv. Som att bli kär i någon av samma kön. Eller stå bredvid och se på när tornen rasar ihop på Manhattan den 11 september 2001.
När mitt plan har landat på marken i Stockholm har jag tagit mig igenom alla de 525 A4-sidorna som utgör Louise Boije af Gennäs nya roman ”Högra än alla himlar”. Fast historien är inte slut; den sträcker sig över en hel trilogi som beskriver det senaste decenniets världshändelser. Men eftersom Louise tycker att relationer är det mest intressanta är det människorna som utgör fonden medan nutidshistorien ligger som ett ständigt sorl i bakgrunden.

Jag tar en färja ut till en förortskommun för att träffa henne på årets sista junidag. Hon står mitt i centrumgallerian; semesterklädd i vitt med vida piratbyxor, linne, osminkat ansikte och ögonen gömda bakom ett par solglasögon från Prada.
– Det finns ett fik här borta, säger hon när vi tar i hand.
Sedan lutar hon sig närmare och lägger till:
– Det är ganska sunkigt, men det är det enda som finns, med förtrolig röst och en blick som säger: ”Du vet vad jag menar”.
Jag tänker på det rykte jag har hört om henne innan jag satte mig på båten hit – att hon är ”sådär överklassig”. Det är hon – på ett självklart sätt som signalerar att man inte behöver visa upp något materiellt för att bevisa vem man är.

När vi har kommit fram till fiket, som mycket riktigt liknar ett skralt inrett landsvägscafé där man fortfarande serverar vanligt kaffe och de ljusa ostfrallorna ligger inpackade i plast, ringer Louises telefon. Jag förstår att det är Bonniers som vill diskutera det nya bokomslaget.
– Vänta, säger hon i luren och vänder sig till mig med sin beställning innan hon går ut och fortsätter samtalet.
Bakom disken ler kassörskan lite besvärat när jag är på väg att upprepa vad Louise har önskat.
– … du kanske hörde? undrar jag och det tveksamma leendet byts ut av ett riktigt innan hon plockar ihop det vi ska ha.
Jag förstår att Louise blev stressed av samtalet som kom mitt i.
Utanför hittar vi ett avskilt bord i solen och Louise behåller glasögonen på.

Under min läsning har jag gjort mig en bild av en medelålders kvinna som håller på att samla ihop sina erfarenheter av livet för att ta ett steg vidare och landa i något nytt. Med lika delar rädsla och glädje gifter hon sig med en man, skaffar barn och släpper fokus från sig själv för att söka sig bortom det sinnliga, in i något mer filosofiskt eller andligt, och ju mer jag pratar med Louise, desto mer förstår jag att det här är en ganska bra beskrivning av henne själv.
Hon växte upp i Bromma med två viljestarka föräldrar som hade bestämda åsikter och en sex år äldre och utåtriktad syster.
– Jag var minst och jag var blyg och den som aldrig sa något, säger Louise och förklarar att det här dubbla underläget födde en vilja att förändras.
Men det tog tid innan hon revolterade och blev en vit häxa uppe i bergen i San Francisco; först avslutade Louise samhällsvetarstudierna på Lundsberg med högsta betyg och ett redaktörskap för skoltidningen i bagaget.
– Jag var ju så hårt hållen. När mina kompisar var ute och festade satt jag uppe och pluggade. Det var självklart för mig att jag skulle studera och vara duktig, det hade jag med mig hemifrån – och då var mina föräldrar absolut inga intellektuella snobbar, de förutsatte bara att jag skulle göra mitt bästa. Hade jag haft talang för något annat, som en idrott, hade de stöttat mig i det istället.

Men nu var litteraturen och skrivandet Louises passion. Hon minns hur hon som liten byggde egna världar där hon hittade på karaktärer och ritade upp stora släktträd där hon markerade vem som var kär i vem – kanske för att hon var för tillbakadragen för att delta i den riktiga världen.
I dag är hon tacksam för att föräldrarna gav henne möjligheten att studera vidare. Med finansiering från pappa åkte hon först till Boston och läste litteraturhistoria på Wellesley – ett tjejcollege som Hillary Clinton har gått på.
– Jag lovade att komma hem med en examen. Det gjorde jag och fick bra betyg, trots att jag inte riktigt förstår hur det gick till. När jag kom till USA blev jag ju fri på ett nytt sätt; jag flyttade till egen lägenhet, tog extrajobb på ett café, målade mycket, festade väldigt mycket och hade fullt upp med att komma underfund med mig själv.

Samtidigt hann hon alltså grotta ner sig i den klassiska litteraturen: en terminskurs med enbart James Joyces Odysseus (Joyce hade hon fastnat för redan som 16-åring på gymnasiet), en helårskurs med Dante Alighieris ”Den gudomliga komedin”. Hon tyckte att Dantes nedstigning i helvetet var roligast, men själv reste hon uppåt. Högt upp i San Franciscos berg där hon hängde med häxor när hon inte pluggade journalistik på Berkeley.
– Jag var övertygad om att jag var en vit häxa. Det kom sig säkert av någon sammanblandning mellan politik, feminism och tro, men det falnade – så klart, och i dag har jag landat i ett förhållningssätt där jag ser alla gudar som lika goda och religion som ett sätt att nå bakom det materiella.
Något hon inte lyckats med än, men funderar mycket på.
– Jag tänker att när man väl har uppnått en hygglig grad av materiell standard, borde man inte då hjälpa andra? Om man frågar alla de som på något sätt utger sig för att vara lyckoexperter är alla eniga: Släpp din egen lyckojakt och tänk hur du kan göra gott för andra människor.

Att släppa egot är något Louise har övat på de senaste åren sedan hon fick sitt första barn. Hon tycker att mammarollen är otroligt utvecklande eftersom man tvingas flytta fokus från sig själv och börjar älska andra helt ovillkorligt – och när Louise pratar om sitt liv under det senaste decenniet känns det verkligen som hon har landat i rollen som tvåbarnsmor med en man och ett författarskap.
Tiden när hon var ihop med Mian Lodalen och låg hemma på golvet i Mians lägenhet och ritade stora plakat, är förbi. Idag föredrar hon att noga begrunda för att sedan berätta i bokform, istället för att skriva på varenda upprop som dyker upp. Men händelserna på 90-talet har lämnat ett djupt avtryck.
– Jag tycker att det är helt fantastiskt att jag har varit ihop med en kvinna. Det är en period i mitt liv som verkligen har spelat en roll; allt från politiskt till att jag lärde känna nya människor och fick se världen på ett nytt sätt. Dessutom var det jäkligt kul. Jag är så stolt över att jag vågade bejaka den helt oförutsedda situation som uppstod. Jag var nygift och allt var fel, men det som hände var så rätt. Och jag vågade göra ett val – som gav mig så enormt mycket tillbaka.

När det sedan tog slut och Louise blev ihop med sin nuvarande man Carl-Erik Lagercrantz och Mian blev ihop med Sophie Uppvik, brukade de umgås alla fyra.
– Mian och Calle har precis samma humor. De kommer väldigt bra överens och vi har haft enormt mycket kul tillsammans.
I dag har de delvis glidit ifrån varandra på ett naturligt sätt och Louise har inte tid att vara i gayvärlden lika mycket som förr. Men hon vill inte placera sig själv i ett visst fack utan väljer att se sin läggning som dynamisk.
– Jag gillar inte etiketter. När ”Stjärnor utan svindel” kom ut fick jag fler brev än jag någonsin fått och de brukade lyda: Jag har aldrig berättat det här för någon, men jag har också blivit attraherad av en person av samma kön…, och det bevisar uppenbarligen att vi är mycket mer rörliga än vad vi vågar visa, så varför boxa in oss i en mall? Varför inte bara hugga tillfället i flykten om det kommer och är rätt just då?

Louise lutar sig tillbaka i stolen och tar för första gången av sig solglasögonen. Molnen har börjat hopa sig på himlen, dagen har börjat kylas av och det har blivit dags för mig att ta båten tillbaka. Men innan vi skiljs åt frågar jag Louise vilken som blev hennes viktigaste lärdom den där gången som hon vågade fånga tillfället.
Svaret kommer snabbt:
– Två saker. Det första är att världen därute är mycket större och mer komplex än vad jag tidigare trott – öppnar vi bara ögonen fattar vi att det finns mycket mer därute än det vi haft koll på. Och det andra är att det samma gäller för oss människor.
Louise lägger handen över bröstet och ler med ögonen.
– Vi har många fler rum inne i hjärtat än man tror. Och jag är beredd att bli förbluffad och förvånad igen.