Där Babsan är, är det alltid fest – QX har sett ”Ett liv i rosa”

En egen show med och om Babsan. Det är hon väl värd. Den rosa premiärtanten och glädjespridaren har underhållit oss i en evighet nu – eller som hon själv säger i showen ”när Gustav den III:e blev skjuten på Operan hade jag precis gått av scenen”. Babsan har varit trivselvärdinna och tv-värdinna, publikvärmare och artist i Mello, premiärlejon, galakonferencier och musikalartist. Och i showen ”Mitt liv i rosa” bjuds vi på en resa i Babsans liv, vi hamnar i en folkpark i Gävle, via danstävlingar i latinamerikanskt i ungdomsåren och ett nedslag i lumpen för att sedan få följa med när Babsan gör entré på röda mattan i Stockholms nattliv. Det är glatt och friskt, ibland lite vingligt, några nummer för långa (och för många) och så lite premiärnerver på det. Men som alltid när det kommer till Babsan så är det hjärtligt och ”hon-kommer-undan-med-det-mesta”-skojigt. Och Babsan får med sig publiken ordentligt i schlagerkanonen ”Jetset-Babsan” och ”Ge mig en spanjor” från Melodifestivalen. Det tänder – som vanligt – till lite extra när Babsan är ute i publiken och härjar, ”gift dig med den här killen” säger hon till en gaykille i rosa boa, ”han har så små händer att allt han tar i kommer att se stort ut”. Skratten dånar i den inte helt fullsatta Flygeln i Norrköping. Men publiken är annars lite stel och jag hade tyckt det varit smartare om produktionsbolaget lagt premiären i Babsans hemstad Gävle istället för som nu – i Norrköping dit Babsan inte har någon koppling alls. Är säker på att en premiärpublik i Gävle hade gett Babsan och hela showen en extra skjuts och ett extra lyft.

Annons

Det hade den mått bra av.

För det är först när Babsan tar av sig peruken i slutnumret som det berör på riktigt. Lars-Åke pratar om att alltid vara den som hamnar i skuggan av Babsan, att inte duga när han är sig själv – en osminkad Lars-Åke, och hur ensamt det kan kännas efter att ha jobbat en kväll som Babsan i nån stad i Sverige och sedan återvända till ett tyst och ensamt hotellrum och sminka av sig. ”Jag är singel och det har jag varit alldeles för länge”, säger han samtidigt som han kramar den rosa peruken med händerna. ”Men jag har ju Babsan”.

Då känner jag faktiskt att tårarna är nära – både hos oss i publiken och hos Lars-Åke. Och jag önskar att svärtan som faktiskt finns hade fått ta lite större plats i showen, istället för att bara skrapa på den glittriga ytan. För under alla plymer och paljetter finns självklart ett djup. Det hade jag velat se mer av.

Det är något speciellt med Babsan. Hon har alltid haft en självklar plats i hbtq-världen – och hon har alltid varit – och är än idag – väldigt omtyckt och uppskattad. Publiken älskar henne.

Och en sak är säker – där Babsan är, är det alltid fest.