Under onsdagen kom sorgebeskedet i svensk media att en av landets främsta konstsamlare, Jan Eric Löwenadler avled i sitt hem i Nice i lördags. Jan Eric blev 74 år gammal.
Jan Eric Löwenadler blev en framträdande profil i gaysammanhang när han och hans förre man Alejandro Madero ingick partnerskap och annonserade detta med en helsida i Svenska Dagbladet. En helsida som utformades som en politisk markering mot kristdemokraterna.
I en intervju i QX förra året i samband med planerna på att han skulle sätta ihop en större utställning över modern konst, berättade han om sin öppenhet och konstvärlden. Intervjun som vi återpublicerar nedan, kommenterade han efteråt lite irriterat eftersom den även tog upp olika ekonomiska apsekter på konsten. Trots hans yrke som just konsthandlare där ekonomi onekligen är en del av aspekterna på konst, så var det viktigt för Jan Eric att inte skylta med ekonomi.
Jan Eric var en av de få publikt öppet homosexuella i sin sociala krets och var i denna en framstående förespråkare för gay-engagemang såväl politiskt, socialt som konstnärligt. För oss som kände Jan Eric, för Sveriges gayvärld och kanske främst den internationella konstvärlden kommer hans plötsliga bortgång som ett djupt sorgligt budskap.
Jan Erik von Löwenadler använde sällan von när han skrev sitt namn. Trots att han varit folkbokförd som Jan Erik så stavade han det själv Jan Eric. QX har valt att skriva hans namn som det han själv gjorde Jan Eric Löwenadler
QX intervju med Jan Eric Löwenadler i marsnumret 2009
[ingress]Få svenskar har levt, och lever, så i konstvärldens absoluta centrum som konsthandlaren Jan Eric Löwenadler. Under sina år som gallerist i New York lärde han kän- na flera av vår tids största konstnärer. QX besökte Jan Eric i hans eleganta våning på Narvavägen[/ingress].
När man kliver ut från hissen som går rakt upp i våningen möts man direkt av en enorm tavla av konstnärsparet Gilbert & George. På nästa vägg hänger en videoinstallation med en thailändsk pojke som skrattar så mycket att han får tårar i ögonen. Det finns konst precis överallt, och mycket känner man igen. Det är nästan som att gå omkring på Moderna Museet.
Jan Erik Löwenadler kom in i konstvärlden lite av en slump. På 60-ta- let organiserade han ferieskolor i Frankrike, som var grunden till EF, och brukade av skattetekniska skäl ge lärarna betalt i konst. Ofta var det grafik av Chagall, Miró och inte minst Picasso.
– Det var så jag kom i kontakt med Picassos skräddare och fotograf, och köpte enklare teckningar som Picasso gett dem som betalning. Dessa sålde jag i min tur till en gallerist i Stockholm, och så var jag inne på konsthandlarbanan.
Så småningom hade Jan Eric ett eget galleri i Stockholm, och tre gallerier i New York, där han levde i tolv år.
– Det var under dessa år på 80- talet som jag hade turen att vara på rätt plats vid rätt tid. Jag hade en omsättning som var mer än dubbelt så stor som alla svenska auktionshus sammanlagt.
Det faktum att Jan Eric Löwenadler var öppet homosexuell var ingen nackdel, tvärtom öppnade det många dörrar.
– Alla popkonstens stjärnor var an- tingen homosexuella eller judar, eller både och. Som Rauschenberg, Warhol, Lichtenstein, Jasper Johns och Keith Haring för att bara nämna några.
Fick du en nära relation till någon av dem?
– Ja, flera. Mest till Warhol, för att jag arbetade mycket med honom. Han var väldigt tystlåten och tillbakadragen, men absolut sympatisk. Jag kände även Haring mycket väl, och har en bit av hans vägg hängande på min egen vägg. Jag var på hans begravning, en mycket storslagen sådan i Harlem där Jessye Norman sjöng.
Som ett tecken på vänskapen med Andy Warhol hänger ett inramat brev från honom på en vägg. Texten lyder kort och gott ”Lots of luck on your new show. Love, Andy Warhol.”
När Jan Eric handlade med Warhol kostade hans tavlor mellan tio och hundra tusen dollar, i dag kostar de mellan tio och hundra miljoner dollar. Man kan inte låta bli att undra hur mycket Jan Erics imponerande konstsamling är värd.
– En annan tidning som intervjuade mig nyligen frågade vilken som var min bästa affär, och då svarade jag ”det jag inte har sålt”.
I höstas (2008) ropade Jan Eric in två verk av Damien Hirst på den uppmärksammade auktionen på Sotheby’s i London, där 218 verk klubbades för sammanlagt 111 miljoner pund.
– Först köpte jag en liten dödskalle eftersom jag inte trodde att jag skulle få det verk jag verkligen ville ha, men det fick jag. Det är ett skelett med fiberoptik som jag har i min Nice-våning. Dödskallen kostade 1,2 miljoner och benranglet mellan tre och fyra miljoner.
En del tycker att Damien Hirst bara är en hype, vad anser du om det?
– Damien Hirst driver sin verksamhet som ett geschäft, och jag har ingen större respekt för honom som person. Själv köpte jag mina verk som tröst eftersom jag samma dag förlorat en fruktansvärd massa pengar då banken Lehman Brothers gick i konkurs.
Trots att Jan Eric egentligen är pensionerad är han fortfarande aktiv som
konsthandlare, och förbereder för tillfället en utställning i samarbete med Brändströms galleri och Bukowskis. Den skulle egentligen äga rum i höst, men skjuts eventuellt på framtiden på grund av den finansiella situationen.
– Jag kommer bland annat att visa ny kinesisk konst som är mycket provokativ. Utställningen anknyter till en uppmärksammad utställning jag hade i Stockholm, Göteborg och Lund 1981. Den öppnades av kungen och drottningen som köpte flera verk av mig, och jag visade bland annat Jeff Koons dammsugare som var till salu för 7500 dollar. Den blev osåld, men har i dag ett värde av 50 miljoner dollar och står på Museum Of Modern Art i New York.
Vad har du får råd till den som vill investera i konst i dag?
– Att först och främst köpa det man tycker om. Jag tror också att de namn jag kommer att presentera på min kommande utställning, mycket unga kineser, är en bra investering. Och generellt sett är fotokonst något som kommer mer och mer. När det som nu är dåliga tider kan det vara idé att investera i konst.
Efter att ha pratat om konst ett bra tag kommer vi in på ämnet ”att komma ut”. Jan Eric Löwenadler har egentligen alltid vetat att han är homosexuell, och
beslöt sig som 18-åring att berätta det för sin mor.
– Då, på 60-talet, var homosexualitet så gott som tabu, och man tänkte sig i vilket fall inte att homosexuella skulle kunna leva ihop som par. Min mor sa ”det här måste vi göra något åt”, och det höll jag själv med om eftersom jag verkligen inte ville vara homosexuell.
Så Jan Erik gick i psykoanalys, åkte till en känd psykiater i Wien, till och en likaledes känd hypnotisör i Nürnberg, och även till Amsterdams glädjekvarter.
– Inget hjälpte, så jag gick till mina föräldrar och sa ”jag är absolut homosexuell, det är inget att göra åt.” Min mamma svarade ”älskling, då finns det
bara en sak kvar att göra – att respektera sig själv. För respekterar du inte dig själv gör ingen annan det heller. Du måste leva öppet och vara stolt över den du är.” Sedan dess har jag levt efter min mammas visa råd.
Så småningom träffade Jan Eric en man som han levde med i över 20 år, men de är nu skilda.
– Trots denna erfarenhet är jag inte avskräckt, utan öppen för att träffa någon ny. Jag tycker absolut att det bästa sättet att möta livet är att vara två. Jag är på banan!
Det var tillsammans med denna långvariga partner som Jan Eric inför valet 1998 satte in en helsidesannons i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet där rubriken löd ”Kristdemokraterna vill tvinga oss tillbaka till ett liv i synd”.
– Vi var rädda att Kd, som då ville avskaffa partnerskapslagen, skulle få en massa röster.
Har du engagerat dig i några andra homofrågor?
– Nej, det här räcker väl? Jag har egentligen aldrig stött på några hinder med att vara öppen. Fast en liten grej som hände när jag kom ut offentligt var att den italienska ambassaden slutade bjuda in mig till sina tillställningar. Det är den där förbannade katolicismen…
Uppdaterad 2020-07-16
