Together Alone. Så lyder rubriken på en artikel i nättidningen Huffington Post som väckte starka känslor i mitt flöde på sociala medier för några veckor sedan. Den handlar om att bögar är mer deprimerade och oftare tar livet av sig än heterosexuella män. Om att ökad jämställdhet och liberala reformer inte verkar ha förändrat så mycket som man kan tro. Utanförskapet och desperationen verkar finnas kvar även bland yngre generationer bögar, de där som man trodde skulle slippa bli lika uppfuckade som oss gammbögar. Dessutom har homosexuella män färre vänner än straighta och lesbiska att prata med sina problem om. I stället försöker man döva känslan av ensamhet och tomhet med droger, alkohol eller extrema mängder sex.
Jag kanske inte blev lika förvånad som en del av mina bekanta av den här artikeln. Dels för att jag själv är en ohejdad dysterkvist som ofta och gärna skriver om problem och nojor inom bögvärlden (ofta på den här krönikeplatsen). Dels för att även jag stått och lyssnat på yngre bögvänners historier och insett att de tampas med nästan exakt samma problem och frågor som jag själv gjorde i den åldern. Det som är mest nytt med Michael Hobbes artikel är väl att han har medicinska data och ett gäng diagnoser som kan underbygga hans resonemang: höga stressnivåer, posttraumatisk stress, självmordsstatistik. Men större delen av hans artikel försöker förstås spåra orsakerna till varför bögarna mår så dåligt.
”I stället försöker man döva känslan av ensamhet och tomhet med droger, alkohol eller extrema mängder sex”
För även om en del verkar handla om rädslan och oron för en oförstående omvärld (många av oss går tydligen ständigt runt och förväntar oss en attack eller ett påhopp) så är det problemen inom vår egen grupp som egentligen intresserar artikelförfattaren Michael Hobbes mest. För vi bögar har en tendens att leva ut vår inre stress på varandra. Bland annat tar Hobbes upp saker som bögars tendens att ersätta intimitet med sex, hårda kroppsideal, fjollfobi och fatshaming. Och så förstås den nya varianten av ensamhet som uppstått när dejtingapparna för många blivit den främsta kontaktytan till andra bögar. Det är väl egentligen bara barnlöshet som han missar i sin uppräkning av potentiella förklaringar till ensamheten och armodet.
Men kanske är barnlöshetsangst bara en följd av det egentliga problemet – att bögar är män. Mansrollen verkar ha en ensamhet inbyggd i sig som förstärks som i en ekokammare när flera män är tillsammans – vare sig den uttrycks i bröl och bråk kring en fotbollsmatch eller med bögarnas utstuderat elaka dissningar av varandra på nätet och irl.
Kanske är en av orsakerna till att bögarna mår så dåligt att bögvärlden verkar ha fastnat i utvecklingen. Medan världen omkring trots allt diskuterat mansrollen en hel del så verkar Grottbjörnens folk fortfarande vara bögarnas ledstjärna kring hur man ska vara en riktig man. Många företeelser som heteromän inte skulle kunna komma undan med lever och frodas i skydd av bögfrikortet. En ohejdad sexism, oförmågan att umgås utanför sängkammaren och det märkliga och oftast okänsliga sätt som äldre bögar behandlar unga killar på. För att inte tala om att det ofta anses som socialt accepterat att välja bort och kategorisera män utifrån deras ras.
Skrapar man lite på ytan finns det ofta en annan person där bakom den hårda ytan. Och kanske är det enda sättet att råda bot på den där destruktiva ensamheten som finns i vår grupp. Skrapa lite mer på varandra där ute. Vem vet vad som döljer sig bakom bögfasaden.
Uppdaterad 2017-04-10
