Hej Oskar, du gör din 100:e föreställning av ”Komma ut” idag, hur känns det?
– Det känns lite overkligt, men samtidigt väldigt kul! Jag hade nog aldrig i min vildaste fantasi trott att det skulle bli en sådan succé. Morgonen efter urpremiären på Karlskorna Pride i maj förra året möttes jag av rubriken ”Oskar Sternulf – en ny Gardell” i den första recensionen som jag läste och då förstod jag att jag hade en spännande resa framför mig.
Och den 100:e föreställningen blir i din hemstad Karlskrona?
– Ja, och i min gamla högstadieskolan dessutom, det är verkligen kul att det slumpade sig så.
Hur har responsen från eleverna varit när du är ute i skolorna?
– Från början var jag nervös för hur eleverna, som oftast är cirka 15 år, skulle reagera i och med att det här är en rätt provocerande pjäs, som börjar med att jag flirtar med killarna (skrattar). De första föreställningarna var dessutom på Pride-festivaler, där det automatiskt är en tacksam och öppen publik, men att även få samma stöd och kärlek från elever var nästan ännu häftigare. Alla är helt knäpptysta, efter det att jag har ”flirtat klart” och ända fram till slutet. Det är så häftigt att få vara i elevernas miljö och leverera teater, som verkligen påverkar alla i rummet. Flera personer sitter och gråter i publiken, elever som lärare, och jag är så glad att min text kan få folk att känna så mycket.
Vad är det för ålder på eleverna som du oftast spelar för?
– Det är oftast årskurs 9 och gymnasiet, men någon gång har jag haft årskurs 8 också.
Du har en frågestund efter föreställningen, vad får du för frågor då?
– Det är en väldigt variation på frågorna, men den absolut vanligaste är ”Vad betyder queer?”. Den näst vanligaste är nog frågan om jag känner av hot och våld i vardagen samt hur det känns att vara bög. Det är superkul att i stunden hitta pedagogisk och finurliga svar, även om det så klart numera finns vissa ”standardsvar”, som jag använder mig av. Jag brukar också alltid säga att alla homosexuella faktiskt inte känner Jonas Gardell. (skrattar)
Nåt särskilt minne från någon av föreställningarna som du vill dela med dig av?
– Oj, det finns så många, men ett av det starkaste minnet var i december i Uppsala. Efter sista föreställningen på en skola kom en av ”de tuffa killarna” i åttan fram sa ”Du är fan en legend! Får jag ge dig en kram?”. Självklart fick han det och rektorn blev mållös! Sedan har jag även fått mejl från elever som säger att de tack vare min föreställning och eftersamtal har samlat mod nog för berätta för sin familj och vänner.
Uppdaterad 2017-03-13
