Heidi är ingens dotter

Heidi Ingensdotter mest känd från SVTs serie ”Tjejer som oss” är inte helt lätt att få tag på. Förutom hennes hektiska schema så har hon sällan sin mobil nära till hands, hon säger att det är för att undvika folk som ringer och trakasserar henne.
– De ringer och skickar meddelanden med hat och hot. Folk har tagit illa upp av hur jag är och att jag finns.

Det är egentligen inget märkvärdigt att vissa provoceras av Heidi. Hon ger ett väldigt starkt intryck, och starka kvinnor uppfattas ofta som provocerande.
– Jag har två styrkor. En är att jag har kommit väldigt långt med min personlighet, och den andra är att jag inte känner mig stark, jag kan vara sårbar och sitta och böla som ett barn, det i sig blir en styrka.

Hon har inte bara kommit långt i sin person. Heidi är född och uppvuxen i Iran och kom till Sverige genom en lång och utdragen flykt.
– Min familj var väldigt religiös, även om man jämför med andra religiösa familjer så var vi extrema. Jag passade aldrig in i deras mallar och var väldigt androgyn. Det fick min pappa att tro att jag var besatt av satan, och han försökte driva det ur mig genom exorcism.

När exorcism inte fungerade satte familjen Heidi i ett fängelse utanför Teheran.
– Jag satt i en isoleringscell i mörkret i sju månader, syftet var att uppfostra mig till att bli vad min pappa tyckte var rätt. Sju månader kanske inte låter så länge men för en fjortonåring är det väldigt lång tid.

Väl ute från fängelset flydde hon mot den turkiska gränsen med hjälp av sina kontakter inom kyrkan.
– Jag hade ingenting att återvända till när jag kom ut. Jag tog mig in i Turkiet över bergen och efter ett par månader åkte jag vidare till Italien. Jag låg i fosterställning under en lastbil i utrymmet för reservdäck under hela resan dit.

På plats i Italien försökte hon ta sig till Tyskland genom Österrike men misslyckades flera gånger. Tillslut fick hon tag på en tågbiljett till Paris.
– Eftersom jag inte hade några pengar fick jag leva på gatan. Jag skäms inte över att jag har rotat bland sopor efter mat och levt som hemlös, det finns en vardag i det livet också.

Hon berättar att tiden i Frankrike har kommit att påverka henne på många sätt.
– Där förstod jag att det fanns andra som bar på samma känslor som jag, och jag kom i kontakt med begrepp som transsexualism. Men eftersom det var i stort sett omöjligt att få asyl i Frankrike så försökte jag ta mig vidare till Amsterdam.

Hon fick kontakt med en människosmugglare som skulle hjälpa henne att köpa en bussbiljett, men där tog slumpen över och Heidi hamnade i Sverige.
– Han hade råkat köpa fel biljett, men jag hade inte råd att betala för en ny så jag bestämde mig för att använda den och åka till Stockholm. Jag klarade mig hela vägen hit och rev sönder mina biljetter som man måste som papperslös för att undvika att skickas tillbaka. Det var såhär års i slutet av 2008, jag hade aldrig tidigare sett så mycket snö.

Väl i Sverige började hon leva som kvinna, men fick snabbt problem igen.
– På asylboendet tog de för givet att jag var homosexuell och personalen bad mig tona ner min femininitet. Hbtq-kompetensen där är mindre än noll, och det var det svåraste för mig. Att komma till ett land som är så öppet som Sverige, och se hur alla utanför asylboendet kunde leva i total frihet, men att den friheten ändå inte gällde mig.

Efter hon utsatts för en misshandel fick hon nog och gick tillbaka till att leva som en man.
– Jag gav upp och sparade ut ett helskägg samtidigt som jag självmedicinerade med droger. Jag började hata kvinnor och hbtq-personer. Det växte ur ett självhat som jag behövde rikta bort från mig, till den grupp som jag egentligen också tillhörde.

Hon levde som en machoman och arbetade på en restaurang fram tills för bara två år sedan då allt ändrades efter ett arbetspass.
– Jag var nere i omklädningsrummet där jag såg en låda med kvarglömda kvinnokläder. Jag stal lådan, sprang hem, klädde mig i kvinnokläderna och tittade på mig själv i spegeln med mitt helskägg. Då kändes det som att jag misslyckats och fått ett återfall.

Därefter gick hon under jorden, blev drogfri och började med hormoner hon köpt på internet.
– De som säger att det går att bota transsexualism borde titta på mig och min historia, jag har gjort allt för att ”bota mig själv” jag ville leva som det kön jag föddes med men misslyckades.

Heidi är noggrann med att jag ska förstå att hon inte tycker synd om sig själv och att hon är lycklig i den hon är idag.
– Jag är ingen snyfthistoria. Jag har utvecklat ett koncept utifrån dubbelheten i mig med feminint och maskulint. Det jag har gjort är inte någon könskorrigering utan en kroppsmodifiering. En modern person borde kunna modifiera sin kropp utifrån sina önskemål utan att bli diagnostiserad med transsexualism. Jag behöver inte passera utefter samhällets normer, jag är som jag är, och jag är lycklig.

Artikeln i Månadstidningen QX