Vacker nakendans om ytlighet

Running Sushi är en dansföreställning av österrikiska scenkonstgruppen Liquid Loft som har haft premiär i Stockholm på Dansens hus och som nu turnerar vidare och spelar i Malmö på Dansstationen 2-3 mars.

När föreställningen börjar ute i lobbyn med att de två dansarna delar ut tolv sushibitar till publiken blir jag skeptisk. Syftet är att den ordning som publiken plockar sushibitarna styr vilken ordning som dansarna presenterar de tolv akterna. Det känns inte edge på något sätt. Det har gjorts förut, och publiken blir mest av allt irriterad för att vi inte släpps in i salongen.

Men när vi har fått sätta oss och föreställningen börjar fattar jag att det var ett skämt. Att allt handlar om att man vill driva med samtiden, precis som dansen som utspelar sig på ett upplyst podium mitt på scenen, där en kvinna och en man rör sig ryckigt till konstiga ljud. Dansarna liknar seriefigurer, som driver med japanska ord och hajpade trender, som Zen och Feng Shui.

När de ska demonstrera ett äktenskap rör de sig helt känslolöst mot varandra i olika samlagsställningar, som maskiner, och det som knyter ihop dem är sushipinnar som de försöker balansera mellan sig, men som faller ihop.

Resultatet blir att den ytlighet de vill demonstrera blir så påtaglig att dansarna själv blir avpersonifierade. De blir överdrivna, som mangafigurer, gestikulerande som en stum Charlie Chaplin och komiska i sitt tal som en serietecknad Kalle Anka. Det är mycket mer performance, än dans.

Och när de klär av sig helt nakna och fortsätter dansen blir det inte så naket som det skulle ha blivit om man hade lärt känna dansarna som komplexa människor. Nu liknar det mer en konstinstallation, där kropparna står upplysta på podiet och färgas djupt i olika färger av starkt ljus som projiceras på den nakna huden. Det är vackert. Och tänkvärt om hur ytligheten skalar av människan.