Den här pjäsen kommer jag minnas resten av livet

4*Ravenhill på Stadsteatern är klaustrofobisk. Det i sig är inte förvånande. Mark Ravenhill, en av samtidens mest spelade dramatiker, kommer alltid nära. Som i Shopping and Fucking, där en naken kille blir analt våldtagen på scenen – med en kniv. Eller som i Citizenship, där en olycklig bög söker efter sig själv hela pjäsen, men aldrig hittar fram.

Men inte som i 4*Ravenhill.

I Stadsteaterns uppsättning av Ravenhills 4*Ravenhill:Shoot/Get treasure/Repeat, som består av fyra kortpjäser om krig: Intolerans, Fruktan och elände, Mikado och Trojanskorna, är det jag som lider. Jag tas så nära in i handlingen, att jag till slut inte vet om jag är åskådare, eller aktör.

Föreställningen utspelar sig bakom kulisserna på Stadsteatern. Jag leds genom scener och små rum, in i gångar och ner i en jättelik hiss, förbi en loge och ut på en scen. Men när jag kommer till scenen är det vi i publiken som står på den, och skådespelarna som sitter på första parkett.

Och pjäsens budskap framgår verkligen. Människor som lever i krig blir paranoida. Överbeskyddande mot sina barn. Vill spränga alla i luften. Hotar med övervakning och vill brännmärka förrädare. Slår sönder matbordet efter middagen. Springer in på toa och får rännskita. Faller blodiga ner i en hög. Det är inget konstigt.

Det konstiga är att det är publiken som hotas att brännmärkas. Att vi nästan får träsplitter på oss när bordet slås sönder. Att vi får stå och vänta i en korridor medan personen får rännskita. Att personen som faller blodig ner är vår guide, och ingen vet hur vi bör reagera.

Efteråt tänker jag att det är otryggheten som föreställningen skapar som är kärnan. Som publik känner man sig aldrig helt säker, varken på vad som ska hända eller hur man förväntas bete sig. Vid ett tillfälle spärrar en ung kvinna upp ögonen av skräck. Vid ett annat tillfälle backar en man, som om han inte vill vara med längre. Och själv känner jag hur jag förändras under pjäsens gång.

Och det är väl egentligen det högsta betyg man kan ge till en teateruppsättning. Samtidigt var det aldrig det som utspelade sig framför mina ögon som var det intressanta. Hade jag sett kortpjäserna på en och samma scen, sittandes i publiken, hade det inte varit bra. Det var greppet som var bra. Och eftersom 4*Ravenhill är regisserad av Dramatiska Institutets regielever antar jag att det är det här som är framtiden. En omskakande framtid, som jag inte riktigt vet om jag gillar, men som jag aldrig kommer att glömma.

Tidigare artiklar om Ravenhill:
Pjäsen som har gjort EMD förbannade
Gå till en jävla psykolog eller nåt