Turnépremiär för gränslöse Drejholt

– Det är första gången som vi spelar på en större scen i Stockholm, så just den delen känns nervös, men med musiken känns det bra. Vi repade så mycket innan vi spelade in plattan, så den sitter bra, säger Jonas Drejholt på mobiltelefon.

Han och två av bandmedlemmarna är på väg från Malmö där gruppen har sin bas. Johan Drejholt har en svaghet för stråkmusik och kvällen till ära förstärks framträdandet av en stråkkvartett. I grunden är han utbildad jazzsångare vid Musikhögskolan, men de senaste åren har han varit aktiv i projektet Provköket som skapat akustisk pop. Nu har han återvänt till jazzen men de samtida referenserna är tydliga på den nya skivan. Den innehåller tolkningar av Nick Drakes musik.

– När det gäller jazz är det vanligt att göra covers, om igen, men på nya sätt. När vi funderade på vad vi skulle göra för att hitta en tvist kom vi in på rätt nutida singersongwriters som Nick Drake. Mötet funkade så himla bra, och han är en artist som går hem i både pop- och jazzmusiksammanhang, berättar Johan Drejholt.

I senaste numret av tidningen QX hyllade kulturpuggan Roger Wilson gruppen, just för att den med Jonas Drejholt i spetsen visar att det finns något annat än schlagerbögar i musikbranschen. Dock konstaterar Johan Drejholt att jazzscenen är väldigt heteronormativ.

– Det är väldigt lite queer skulle jag säga. Fortfarande är det könsbundet vilka instrument man har. Tjejer sjunger och killar spelar, säger han och tycker att det är trist att det ska behöva gå så långt att vissa folkhögskoleutbildningar skapar enskilda tjejlinjer för att bryta mönstren.
Han är själv en normbrytare, just med tanke på att han valt den vokala banan, och på frågan om hur många gays han kan räkna upp i jazzsvängen blir svaret – tre.

– Det finns en etablerad grabbighet i branschen, och den är lite konservativ, säger han. En queerperson som han uppskattar är Nina Ramsby.

– Hon har snöat in lite på jazzen och har en otrolig närvaro!

I Drejholt Orchestra medverkar Albin Johansson på Piano, David Andersson spelar bas och Olle Dernevik spelar trummor. Jonas Drejholts utflykter i olika stilar som pop och samtida konstmusik har också gjort att saker har fallit på plats för honom nu när han återvänt till den musik han är utbildad i.

– Jazzen är fri, men det är både en sanning och en myt. Indirekt finns det regler som man ska följa, men så finns det också improvisationen och det är spännande när det funkar och man har musiker man kommunicerar bra med.