Maja Borg ligger bland annat bakom den lesbiska sci-fi dokumentären Future my Love och en rad konstfilmer som visats på exempelvis Tate i London.

Berätta om MAN, hur föddes tanken att göra den?
– Jag har sedan jag var barn använt mig av filmskapande för att förstå min omvärld och mig själv, så det som händer i mitt liv avspeglas i mina filmer. Så tanken bakom MAN föddes ur längtan efter ett barn och rädslan att min identitet på något sätt skulle gå förlorad bakom den gravida kroppen.

Stötte du på några svårigheter under filmskapandet?
– Innan jag började föreställa min egen kropp som gravid hade jag nog inte förstått hur viktigt det är för mig att själv få kontrollera hur min omvärld avkodar min könstillhörighet. Jag har aldrig identifierat mig som man men jag vill få vara med och bestämma vad en kvinna får vara och hur hon får se ut. Jag har ofta upplevt en frustration när jag använt mig av attribut som för mig uttrycker hur jag vill bli bemött i en viss situation, istället blir läst som ett uttryck av min könstillhörighet eller sexualitet . Om jag till exempel har på mig en kostym på ett viktigt möte kanske jag menar att vill bli bemött likvärdigt med männen i rummet och inte vill bli sexualiserad i den situationen, inte att jag önskar att jag var en man. Om jag klär mig som många av mina kvinnliga förebilder så blir jag fortfarande läst som ‘manlig’ då de många gånger brutit med sina tiders könsroller.
Men jag blir hellre läst som man, eller som en kvinna som önskar att hon vore en man, än som en kvinna som lever inrättad i en könsuppdelning som inte känns sann för mig.
Här blev den gravida kroppen ett problem då den är så ikoniskt laddad och jag kunde inte hitta några alternativa bilder av den. Filmen är ett lekfullt skapande av just bilderna jag saknade – den gravida kroppen sedd som något annat än den blommande urkvinnan.

”Man är en expansion av kön och språk” vad menar du med det?
– Att jag ville skapa nya bilder som likt nya ord hjälper oss att tänka utanför normen. Jag använder mig av välkända, lättlästa iscensättningar och låter dem kollidera med den traditionella läsningen av en gravid kropp och min förhoppning är att kollisionen ska ställa en ny fråga eller väcka en ny tanke.

Vad fångade dig med Virginia Wolff?
– Virginia Woolf är för mig en stor förebild av just den anledningen att hon förmår att använda det etablerade språket utöver dess egna begränsningar. Hennes romaner var min första upplevelse att vara ‘sedd’ av litteraturen, inkluderad som kvinna och queer. Det var som att läsa ett nytt språk men allt hände mellan raderna, i pauserna, i historieberättandet självt. Om jag, även bara i en sekund, lyckas skapa en liknande känsla i någon som sitter i min publik – att de blir sedda och inkluderade där språket/bilden i vanliga fall sviker dem, så har jag lyckats.

Vad har du för planer framöver?
– Framöver arbetar jag med min nästa långfilm som denna gång porträtterar religionstillhörighet genom Queer BDSM-praktik.