Därför kan vissa bli besvikna att årets filmfestival har slopat det traditionella filmpaketet med gaytema. Istället har man biffat upp antalet filmvisningar där röda mattan rullas ut och regissör och skådespelare gästar. Den klassiska Red Carpet får sällskap av två nykomlingar, Green Carpet för miljöentusiaster och Black Carpet för dem som älskar kultfilm i Russ Meyers anda. Under dessa visningar får man se hypade miljödokumentären ”The Cove” respektive campiga våldsfesten ”Bitch Slap”. Trots förändringarna bjuder festivalen på fina paket för filmsugna gays. Utbudet lever vidare och hela fyra av filmerna jag tipsar om nedan deltar i tävlingen för årets bästa film. En närmare beskrivning av årets intressanta utbud följer nedanför.
Whip It (Drew Barrymore): Flatfavoriterna Ellen Page och Drew Barrymore möts i Barrymores regidebut som handlar om en tonårstjejen Bliss frigörelse från sin mamma och en den stereotypa barbievärld hon levt i. Bliss ger långfingret åt könsrollerna och ansluter sig till en undergroundscen bestående av punkiga rullskridskoåkare – en värld där korta kjolar möter hårda tacklingar och ljuv undergroundmusik uppstår.
Miss Kicki (Håkon Liu) Regissören hade en gång ambitionen att bli Sveriges Almodóvar eftersom han är förtjust i kvinnor med stort känsloregister. Men den stockholmsbaserade Liu har skapat en mer skandinavisk film – ett verk som kombinerar kraschade familjerelationer, isolering och lustiga kulturkrockar. Pernilla August är träffsäker som den dysfuktionella partymorsan Kicki som tar med sig tonårssonen Viktor till Taiwan för att komma honom inpå livet. Det går inte helt smärtfritt. Den finstämt framskridande förälskelsen mellan Viktor och taiwanesen Didi fyller i resten av luckorna i en varm, rolig och rörande film. Årets svenska överraskning.
Bitch Slap (Rick Jacobson) En sköterska möter en strippa och en psykotisk mördarinna. De är unga, de är heta och de är på jakt efter stulna diamanter i öknen. Filmen garanterar massor av serievåld och kitsch och den stadiga strömmen av bitchiga repliker från damerna lär glädja mången bög. Flator kan glädjas åt rollistan där Lucy ”Xena” Lawless och Hollywoods stuntfilmsdrottning Zoe Bell, känd från Tarantinos ”Death Proof” står för några av insatserna.
Eyes Wide Open (Haim Tabakman): När Aaron behöver hjälp till sin slakteributik faller valet på unge studenten Ezri. De två männen blir goda vänner men en dag på badhuset går saker steget längre. Problemet är att homosexuell utlevelse inte ses med blida ögon bland ortodoxa judar. Med en titel som anspelar på Kubricks sista film visar Tabakman oss svårigheterna i att leva öppet i en värld som vi annars aldrig skulle få en inblick i.
Humpday (Lynn Shelton): På senare år har medier översvämmats av begreppet ”bromance” som brukar benämna filmer med nära vänskap mellan heterosnubbar. Stereotypa komedier som befäster föreställningar om manlighet är sorgligt välrepresenterade i sammanhanget . Amerikanskan Lynn Shelton gjuter nytt liv i genrén när hon låter förortsyuppien Ben och hans barndomskamrat Andrew spela in en porrfilm, med varandra. Frågan är bara var gränsen för killarnas vänskap går, och hur den lyckligt ovetande frugan ska ta det hela… Humpday är en av de mest förhandshajpade filmerna och det kan vara värt att kolla in hur de två polarnas ”samarbete” slutar.
Outrage (Kirby Dick): Årets politiskt viktigaste film är en svidande uppgörelse med hyckleriet hos amerikanska beslutsfattare som i jakten på populistiska poäng fattar beslut mot HBT-rättigheter trots att de själva är homosexuella. Dokumentärfilmaren Kirby Dick granskar dubbelmoralens mekanismer och skadeverkningar och ger en välbehövlig känga åt medier som deltar i hemlighetsmakeriet. Dick gästar dessutom festivalen och besvarar publikens frågor i populära sektionen Face2Face.
I Killed My Mother (Xavier Dolan): Xavier Dolan är ingen vanlig kille. Blott 20 år gammal regisserade kanadensaren en långfilm som han själv både skrivit manus till och spelar huvudrollen i. Filmen som har drag av självbiografi, handlar om den homosexuelle tonåringen Hubert som bestraffar sin hopplösa morsa med en rejält strulig tonårsrevolt. Drama, igenkänning och bildsköna ynglingar bildar en svåremotståndlig helhet som skapade buzz på filmfestivalen i Cannes i år. Dolans fagra plyte retar dessutom åskådarens intresse än mer. I kombination med den begåvade auteurdebuten bevisas tesen att naturen fördelar sina resurser högst ojämnt. En talang att hålla ögonen på framöver.
Uppdaterad 2016-12-02
