Queer har tagit sig in i Damaskus kultursfär

Damaskus – världens äldsta fortfarande bebodda stad. Så börjar de flesta beskrivningar av staden. Men epitetet känns lite uttjatat, tycker en del damaskusbor.
I den kreativa sfären börjar folk mer och mer belysa nuet och genom konstformer som video, installation och rörelse har även queertankar tagit steget in i kulturen. I detta reportage ska vi träffa en av dessa utövare i Damaskus kultursfär.

Rano, 25, har studerat teater och regi på Damaskus Teaterhögskola, där hon snabbt började intressera sig mer för rörelse än ord.
– Jag litar inte på ord, men kroppen är alltid ärlig, säger Rano, assistent och producent för ett nytt dansk/syriskt dansprojekt där man belyser identitet och maskulinitet.
Ideén föddes hos den danska kvinnan Noenne Mai Svalholm som ville göra något om manlig identitet i Syrien. Manuset till dansföreställningen ”Damaskus” föddes genom workshops, där man diskuterade med manliga dansare om vad maskulinitet är och vad som förväntas av en man i samhället. I dialogen fick många möta sina fördomar, inte minst Noenne Mai själv, som kom med en delvis stereotyp bild av vad maskulinitet i Mellanöstern är.

”Damaskus” handlar om tre unga män, deras relation till varandra och deras samhälle: Överklasskillen, som vet vad han vill och kommer att få det, den traditionelle mannen, som vill kontrollera sin omgivning, och den tredje karaktären, som är outsider och som Rano tolkar som gay.
Dansaren som gestaltar ”gaykaraktären” vet ännu inte om hans rollfigurs hela spektrum. Noenne Mai vill få honom att långsamt komma in i projektet och genom regi få honom att ta till sig karaktären. Detta för att undvika förutfattade meningar.
Rano ser sig som ifrågasättare av kön och könsroller och med sin erfarenhet av gayrelationer har hon tagit sig an dansaren som spelar denna karaktär.

Projektet har premiär den 23 november på Operan i Damaskus och är inspirerat av den unga generation som i vissa fall hamnar i konflikt med det ”nya” samhälle som börjar ta form. De senaste åtta åren har Syrien sakta börjat öppna upp och söker kontakt både med Mellanöstern och Europa. Genom dessa relationer, samt den nya informationstekniken, har ”nya” identiteter som individualism börjat kalla på uppmärksamhet. Detta kan skapa en kris för den nya generation som vill vara lojal mot sin familj men samtidigt utveckla sig själv i en egen riktning.

I skrivandets stund pågår en föreställning på en stor anrik scen i Gamla stan i Damaskus. Dansföreställningen går under namnet ” Performance of identities project” och även den handlar om kön och identitet. Jag frågar Rano om det är en trend i den kreativa sfären.
– Det har bubblat underground en längre tid, men nu har det tagit steget ut på gatan och är inte något hemligt. Det är dags att prata högt om detta, säger hon.

Rano tillhör den generation kreativa utövare som har börjat denna process. Hon förklarar att de började gå sin egen väg på grund av att de hade blivit så uppagna av sina ideér att de helt enkelt inte hade tid att bry sig om vad samhälle och familj tycker.
Många av deras idéer handlar om att plocka isär och ifrågsätta varför man gör som man gör och hur indvidens roll i samhället ser ut. När jag frågar Rano hur hon ser på sig själv och sin egen identitet svarar hon:
– Jag är Rano, min identitet är jag och jag letar inte efter en identiet, jag vill vara fri. Jag bryr mig inte om att bli acepterad av andra, jag är jag.

Vill du ha kontakt med Rano, klicka här