Thomas Caley och Petter Jacobsson träffades 1994 i New York i en bankomatkö klockan ett på natten. Sedan dess har de varit oskiljaktiga – både som par och som professionella danskollegor.
Deras tidigare föreställningar har varit banbrytande, videokonst kombinerat med livedans på innovativa sätt, och besökarna har fått tolka väldigt mycket själva. No mans land – No lands man lär inte vara ett undantag.
Petter, vad kommer ni att bjuda på den här gången?
– Vi ska vara nere i gamla Lava som ligger på gatuplan och vi kommer att ha videoprojektioner ut mot Sergels torg. Man kan se föreställningen både inifrån och utifrån Kulturhuset, så vill man se det gratis står man utanför och vill man betala lite går man in, det är en generös föreställning! (skrattar)
Men ser man exakt samma sak utifrån och inifrån?
– Ja, men visst får man en närmare upplevelse om man går in.
Vad är temat för föreställningen?
– Vi vill ifrågasätta hur vi lever idag, att människor är så extremt medvetna om allting. Vi tror att man för länge länge sedan var helt omedveten om vad man höll på med och bara gjorde saker och levde helt och hållet i nuet, mer som ett djur som bara ÄR. Det här vill vi sätta i kontrast till vår moderna livsstil och då tycker vi att det blir spännande att man ser människorna och stadsbilden och trafiken utanför samtidigt som man ser vår berättelse i videon och dansen.
Hur kunde ni komma på den idén?
– Haha, för att vi är helt knäppa!
Vem tycker du ska se förställningen?
– Alla!
Finns det något specifikt i föreställningen som kan tilltala just gaypubliken?
– Ja att Tom är väldigt snygg – det är väl en bra anledning!
Uppdaterad 2016-11-15
