Vare sig det gällde krig eller kärlek ansåg sig perserkungen Xerxes oövervinnerlig. Den brittiske regissören Daniel Slater klär verket i stilig 1930-tals kostym, och det funkar riktigt bra. Historien om en kung, hans bror, två trätande systrar och en åsidosatt trolovad passar lika bra att med stor humor presenteras i scenografin av flygplats, spa och lyxhotell, som att bokenligt berättas i det antika Persien.
Kastrerarna lade på 1800-talet kniven åt sidan och låter numera killarna ha sina kulor kvar. Därför är Xerxes idag en flickopera, för mezzosopranerna har tagit över titelrollerna som de två bråkande bröderna. Världsrösten Katarina Karnéus är i sin skräddade kostym slående lik k.d. lang. Hon kvittrar bättre och bättre ju längre det går och visar sig vara sin framgång fullt värdig. Förmodligen tittar hon snett på gamle Händel eftersom han lade operans stora hit i operans första scen – och inte i sista.
Mathilda Paulsson har den otacksammare rollen som kungabrodern Arsamenes och måste tävla mot Karnéus. Paulsson visar trots den mindre rösten av de två, att opera idag inte handlar om vem som sjunger högst och starkast. Utan att äkta opera är ett hantverk, och med en fin sångteknik berättar Paulsson sin historia – och berör. De strulande systrarnas sång är skön, och precis om alla lyfts de av en genomgående rolig personregi som lockar mer till skratt än gråt. Och i en av scenerna blir det trots eviga sångskalor i alla tänkbara riktningar – mer badrock än barock.
Kungliga Operans Xerxes överraskar. Lätt öm i ändalykten efter två timmar på en föråldrad fällfåtölj sitter man där och småler, avväpnat öppen för intryck. Det är då det sjunger till i bröstet och 1700-tals tonerna blir plötsligt väldigt nära. Verkets kärnpunkt är lika viktig idag som då. Man fortsätter att älska, trots ett svek. Och kan aldrig tvinga sig till någon annans kärlek. Vare sig man är persisk kung och äger världen. Eller en vanlig man på parkett.
Xerxes spelas fram till den 10:e november.
Uppdaterad 2016-11-15
