”Du har dramat inom dig – släpp ut det!”

– När jag kom ut i pressen i Tel Aviv fick jag inga roller längre. Innan bedömdes jag alltid utifrån min talang. Nu hette det ”nej, vi har inga gayroller”. Det är som med mörkhyade. De får alltid spela Den Mörkhyade, aldrig spela prins.
Amikam Levy knackar bort cigarettens långa askpelare mot bordet.
– Så, när jag kom ut, jag var väl 30, bestämde jag mig för att börja skriva själv. Varför måste man spela andras dramer? Är Shakespeare roligare än du själv? Mer spännande? Mer värd? Alla har drama inom sig! Jag bestämde mig för att släppa ut mitt.
Vad betyder Abadai?
– Det är arabiska, ett mansideal. Att män ska vara män. Macho. Det var det jag växte upp med.
Det första Amikam Levy gjorde när vi tog i hand här utanför Judiska Teatern, ett stenkast från Kaknästornet, var att erbjuda tårta. Han fyllde 54 år i förrgår.
Det andra han gjorde var att tända en cigarett och berätta om sitt liv.
Han askar igen.
– När jag var i din ålder, säger han och vänder blicken mot mig. När jag var runt 20, då hade jag allt. Jag hade gått ut teaterhögskolan i Tel Aviv, jag hade roller i TV och på teater. Gick på kändisfester. Trodde att jag kunde ta över världen, att det skulle vara lätt. Men jag var också förvirrad. Jag började förstå att jag var bög, och det var ingen lätt sak att hantera.
Amikam hade visserligen alltid varit annorlunda. Som barn läste han aldrig Torahs texter i pappas synagoga. Han sjöng dem och dansade dem. När de andra barnen spelade fotboll lekte han ensam med gatukatterna.
– Folk visste att kantorns son inte var som alla andra. De andra barnen visste inte vad de skulle göra med mig. ”Amikam, kom och lek”. ”Nej”. Men en dag tänkte jag ”jalla, jag gör det, jag är med”. Jag fick inte så många passningar, men så kom bollen rullande mot mig. Målet var öppet så jag tog i allt vad jag hade och sköt. Pang! Rätt i nät, men ingen jublade. Självmål. Jag spelade inte mer sedan.
Amikam skrattar som en sprakande brasa.
– Det är lustigt, jag har inte tänkt på det på väldigt länge.
Han tänder en ny cigarett.
Hur skiljde sig Tel Aviv från Jerusalem?
– Jerusalem är en stad utan humor. Där härskar Gud, Jesus och Allah. Tel Aviv är den mest liberala platsen på jorden. Men Tel Aviv är inte Israel, på samma sätt som New York inte är USA. Men då, på 80-talet när jag kom ut, var det annorlunda. Till och med teatervärlden var konservativ.
Hur bestämde du dig för att komma ut, om du visste att du riskerade din karriär?
– Jag ville inte vara kvar i garderoben längre. Det är mörkt där.
Amikam blåser långsamt ut rök genom munnen.
Hur reagerade din familj?
– Klart att folk sade att det var en fas, frågade om jag kanske skulle gå till en psykolog, men som grupp, som stam, reagerade de bra.
Pappa också?
– Haha, pappa… pappa tog mitt ansikte i sina händer och sade: You’re crazy. You always were. And I love you.
Amikam är säker på att om han inte hade kommit ut, skulle han ha spelat teater för betydligt större publik än de 50 som ryms på Judiska Teatern. Men han älskar mindre teatrar, där han får göra sin egen grej. Han tar upp lådan med tryfflar som han ställt fram till kaffet.
– Om någon sade åt mig att: ”Amikam, ät den här tryffeln så är du inte bög längre, så skulle jag inte göra det”. Innan jag kom ut spelade jag på stora scener, men då var jag bara ett verktyg. ”Gör si, säg så”. Nu är jag en skapare. Ensam men lycklig.
Han ställer ner tryfflarna.
– Visst, det är mer slitsamt nu än när jag var i din ålder, när jag var 20. Men jag kommer aldrig att sluta kämpa, inte ens när jag dör. När de lägger mig i jorden vill jag banka på kistlocket med all min kraft och skrika: ”Öppna! Jag har en sak till att säga.”