Vi bjuds på en vacker pjäs, om man kan kalla det för pjäs. Det är mer en spretig föreställning som vandrar mellan performence, monolog och en interaktiv pjäs.
Men spretigt behöver inte betyda dåligt och dåligt är något som den inte är.
Vi bjuds på många skratt och ofta kommer jag på mig själv med att sitta på spänn som ett barn som nyfiket undrar, vad som komma skall.
Det är mycket Hans Brorsons till synes naivt charmiga spel som håller ihop de många trådarna.
Det hela börjar med att Hans ber delar av publiken att hjälpa till med att spika in honom i en kista, i form av ett kors. När föreställningen kommer igång, visar den sig allt för trång och återfödandet till något större tar sin form.
Pjäsen handlar om en ung pojkes uppväxt i ett kristet hem. Ett starkt konservativt hem där urgamla regler som spelat ut sin roll tillåts att fortfarande få bestämma levnadsvillkoren för den nutida människan.
När han inte längre passar in i den trånga mall som den snäva tolkningen av vad Guds kärlek är så tvingas han att göra revolt mot sina och sin familjs känslor och regler. Allt tydligt symboliserat av det träkors/kista som finns med under hela föreställningen.
Hela pjäsen blir som en komma-ut berättelse. Där man kommer ut inte bara för sina trångsynta föräldrar, rädda för att visa kärlek om det inte är sanktionerat att göra det, utan även att komma ut från sin barndoms gudsfruktan och hitta en kärleksfullare relation till Gud.
Det finns många riktigt roliga partier i pjäsen och en del djupare och eftertänksamma. Men en av de scener som väckte mest skratt i publiken är scenen där Hans Brorson, genom ett slags videopreformence i realtid presenterar vad som hände när Sodom föll och Lots hustru förvandlades till saltstod.
Den är hysteriskt kul och om Karl Ekdahl, regi, hade vidareutvecklat den idén till att bli en fristående tolkning av bibeln i sin helhet så skulle det kunna bli en framtida teaterklassiker.
Samtidigt kan man undra om de kristna värderingarna berör oss i dagens samhälle, eller att någon galenpanna står och hojtar om att Gud inte skulle älska homosexuella.
Men de religiösa värderingarna är något som ofta ligger så djupt rotade i oss att vi ofta inte har perspektiv nog att se dem.
För även om vi väljer att vara troende, stå en bit ifrån eller helt ta avstånd från Gud i form av ateism så handlar det ju till slut om ett ställningstagande mot eller för Gud och vad det nu står för.
Är det den kärleksfulle guden som skapade oss för att vi skulle finna kärleken på våra egna villkor eller den sadistiske guden som skapade oss med homosexuella känslor som vi måste betvinga?
Personligen lutar jag min tro mot en rosa glitterexistens som säger, böga på, så länge du inte skadar dig själv eller andra så är allt ok.
Uppdaterad 2016-11-15