Bizets opera om jakten på lyckan, svårfunnen som en pärla i musslan, är lätt att läsa in homokärlek i. Är pojkarnas svartsjuka riktad mot varandra eller mot flickan? Är hon en symbol för vänskap som gått längre än vad alla accepterar?
Triangeldramat presenteras mot en fond av maktens berusning och folklig blodtörst. Ett vågskvalp vaggar mjukt i salongen, men byts bryskt mot en dystopisk scenbild. En vattenspegel inklämd mellan berg av skrot. Som i ett futuristiskt konstverk, naturen har fallit offer för människan.
Tråkigt nog spelas Pärlfiskarna sällan, för musiken är oerhört lyckad. Den balanserar mellan det smäktande och åskmuller, på ett sätt som bara är naturligt i opera. Trots att orkestern finns nedom, bakom scenen saknas ljudmässigt ingenting: du förs med som i en flod.
I Pärlfiskarna kräver kören, pjäsens pöbel, blodsoffer. Vi sugs med i deras vill ha, ha, ha. Som vibrationer i marken, strax före ett vulkanutbrott.
Dessvärre är solisterna emellanåt rökpuffar snarare än eruptioner. Sångarlagen alternerar och den andra premiärkvällens matchade inte musiken. Tenoren Ulric Björklund darrade på manschetten och fyllde inte i Jeremy Carpenters starka baryton. Sopranen Ann-Christine Larsson sjöng tryggt men forcerade de högsta tonerna.
Skådespeleri prioriteras sällan inom opera, men här känns rörelsemönstret hos både figuranter och sångare begränsat och stereotypt.
Helheten är ändå övertygande. De kollektiva insatserna är den musikaliska styrkan. Tillsammans med en visuellt stark föreställning med ofta dramatisk ljussättning blir det laddat och njutbart.
Jag hoppas att krisande Folkoperan orkar behålla sina starka uttryck och ovanliga pjäsval. Trist om scenen blir en spelplats för översatt tio-i-topp-opera. Pärlfiskarna platsar definitivt på deras repertoar.
Uppdaterad 2016-12-16
