Matthew Shepard i USA som uppbunden och svårt misshandlad blir lämnad att dö vid ett staket ute i ingenstans på den amerikanska prärien, Johan i Katrineholm som knivskärs till döds och vars kropp dumpas i en dagvattenbrunn och Josef som luras upp i Keilerspark, av två satanister, där han efter elpistolstortyr slutligen skjuts till döds.
Scenen består i princip bara av fyra stolar och de fyra skådespelarna, Mattias Brunn, Mårten Andersson, Helena Sandström och Peter Lorentzon. Som skickligt växlar mellan olika roller, som för berättelsen framåt och mellan de olika scenerna, genom att bland annat sakligt berätta valda delar ur polisrapporter och mediaskildringar och får de stundtals torra orden att komma till liv.
När man läser boken har man möjlighet att lägga den ifrån sig när känslorna blir för starka, men det är inte möjligt under en teaterpjäs.
Men det har regissören Nina Wester, löst skickligt genom att lägga in små sidoberättelser, som för berättandet framåt och även fungerar som bindemedel mellan de tre olika huvudberättelserna.
Det blir som små välbehövliga andningshål i föreställningen om än med en svart humorkant som stundom får skrattet att fastna i halsen, men på ett smart och balanserat sätt håller publiken kvar i allvaret bakom berättandet.
Som med alla starka upplevelser så har jag först inget riktigt perspektiv på det som händer på scenen. Jag hade medvetet valt att komma dit utan en klar uppfattning om vad pjäsen skulle handla om för att låta den drabba mig fullt ut. Det är först senare när jag kommer hem som det går upp för mig att pjäsen är så mycket mer än bara tre starkt berättade hatbrottsredogörelser.
Då jag inser att de tidigare nämnda andningshålen egentligen fungerar som små facklor som lyser upp i mitt eget inre. På vilket sätt är jag själv fast i heteronormen, var finns mina blinda fläckar? Men det sker tyst, utan pekpinnar vilket gör att det fungerar och föreställningen blir till en mycket stark upplevelse.
No tears for queers är ett sammarbetsprojekt mellan Riksteatern, RFSL ungdom, Forum för levande historia och Regionteater väst och kommer att turnera i Sverige under hösten 2009 och våren 2010.
Elisabeth Ohlson-Wallins utställning In hate we trust kommer att resa med föreställningen hela vägen.
Hennes fotografier är tagna med en stil som får mig att först tänka på vackra målningar av den gamla mästaren Rembrant för att när man kommer närmare plötsligt träffa mig i magen med sitt budskap.
Den svaga ljussättningen i bilderna skapar en ytterligare dimension till berättandet.
För det här är fotografier som verkar som tagna ur de mörka hörn av heteronormen som vi allt som oftast försöker blunda för och tiga ihjäl. Mörka hörn där kärlek förväxlas med hat. Ett hat som kan leda till att kärlekssökande människor kränks psykiskt eller fysiskt eller i värsta fall, ond bråd död.
Uppdaterad 2018-03-12
