Erik är bög, narkoman och relationsmissbrukare. Han klarar inte av förhållanden och börjar därför betala för att knulla – då blir det ju en transaktion istället för en relation. Hans rumskamrater Jennie och Mattias har det inte heller lätt.
För vad gör man egentligen när livet är på väg att gå åt helvete? Erik skriver in sig på behandlingshem. Jennie söker jobb men blir lurad att sälja Ecstasy. Mattias ska hjälpa till men går ut på klubb och ger bort tabletterna till olika killar för att få känna sig omtyckt.
Jennie vill dessutom ligga med Mattias, men Mattias är kär i Erik, och Erik klarar inte av känslor så han köper sex av Danny.
– Vad gillar du? undrar Danny.
– Jag vill slicka dig i stjärten, säger Erik.
– Ok, tusen spänn.
– Vadå tusen spänn, jag ska bara slicka dig i stjärten säger jag!
Det slutar med att Danny får 300 spänn, men sen vill Erik ta tillbaka pengarna när det visar sig att Danny blöder. Att han är 14 år och har blivit våldtagen av sin fosterfarsa blir alldeles för känslomässigt jobbigt att snacka om – men allt känns lite bättre när de går ut och shoppar.
Om detta handlar Shopping and fucking, Mark Ravenhills pjäs som sätts upp på Stadsteatern av Hugo Hansén (Petra von Kants bittra tårar, Fem gånger Gud och Nu mår jag mycket bättre).
Det är vilset, det är sökande, det är trasigt och det är väldigt starkt. Det händer att man skrattar, men skrattet fastnar snabbt i halsen. På slutet när det blir helt naket (både själsligt och rent fysiskt) sitter man med lätt magkramp, och man behöver absolut inte vara bög eller ens vara delaktig i bögvärlden för att bli berörd och känna igen sig – det enda det handlar om i slutänden är att människor vill bli sedda och älskade.
Björn Bengtsson (Beck-Skorpionen och Moreno och tystnaden) spelar Erik på ett sätt som är mer än bra – hans karaktär griper tag om en direkt när han kliver ut på scenen och det är omöjligt att värja sig – han kryper in under huden och skakar om en tills man känner sig själsligt urvriden och det är underbart att se en skådis som vågar släppa så mycket av sig själv till en främmande publik.
Du spelar bög, hur bögig är du i verkligheten?
– Hahaha, skön fråga! För mig handlar den här pjäsen inte om att jag spelar bög, utan en människa som vill bli älskad. Men det är klart att det är ovant att hångla med grabbar på scen, det är inget jag gör privat direkt. Fast jag tycker att det har varit rätt skönt att komma i kontakt med den homosexuella sidan! (skrattar)
Hur har du förberett dig för rollen?
– I och med att den här killen är narkoman har jag varit i kontakt med Brukarföreningen och pratat med gamla heroinister och försökt sätta mig in i deras situation. Jag har också pratat med mina vänner som är homosexuella, men det skulle blivit jävligt platt om jag gått in för att vara en bög på scenen, det viktiga har varit att gestalta en människa som alla kan känna igen sig i. Det handlar inte om bögvärlden, utan om den värld som vi alla lever i.
Men den här ytligheten som speglas i pjäsen, tror du att den är större i bögvärlden än i heterovärlden?
– Nej, det tror jag inte. Som jag har förstått det så tar homosexuella män för sig mer sexuellt än vad kvinnor gör, de är ganska rakt på och sex behöver inte alltid betyda så mycket. Det kan göra att gayvärlden ser mer ytlig ut, men under ytan är den heterosexuella världen precis lika ytlig. Kanske är det mer ett storstadsfenomen – att man ska förverkliga sig själv och söka kickar och göra karriär och leva upp till massa krav fast man egentligen kanske bara vill hitta kärlek.
Har du flickvän?
– Ja.
Har hon sett pjäsen?
– Nej. Det är en jobbig pjäs som man kan inte kan gå upp och göra med vänsterhanden – och det kostar. Det är väldigt naket och då vill man helst inte ha nån man känner nära, men hon ska komma på premiären och det ska bli kul.
Hur känns det inför premiären?
– Skräckblandad förtjusning. Jag är som vanligt lite nervös och lite rädd, men den här pjäsen skiljer sig från så mycket annat jag gjort. Det är en liten scen där man står och blottar sig och det finns ingenstans där man kan gömma sig… så jag är lite mer nervös än vanligt. Men det känns bra.
– Sen är det lite kul att EMD blivit förbannade, vi har ju snott deras namn; Erik, Mattias och Danny; och dom tycker att vi skulle frågat först men det är ju bara sååå korkat. Egentligen underblåser det ju bara det vi försöka säga med pjäsen, att vi har tagit deras namn för att förtydliga det här med kommersialismen. Men det fattar dom inte själva.
Shopping and fucking har premiär på Stadsteatern i Stockholm fredag den 30 juli och spelas på Klarascenen fram till 27 september.
Uppdaterad 2016-11-15
