På en av de många kulturevenemang som pågått under Pride syftade onsdagskvällens Homokulturens ABC – En helafton till att försöka ta tempen på dagens queer-kultur-Sverige. I ett över tre timmar långt potpurri av film-, teater-, bok-, seriealbum- och övriga kulturanalyser kan det konstateras att HBTQ-kultur-Sverige mår riktigt bra.

Annons
Annons

Och det för att mängden queer-kultur som kommer ut konstant ökar och för att så gott som alla konstområden är representerade. Eller vad sägs om Kolbeinn Karlssons surrealistiska seriealbum Trollkungen som bland annat handlar om två håriga män som flyttar ut i skogen för att hylla naturen, och som i naturmystisk belöning tillåts föda barn genom anus; eller en psykoanalytisk HBT-berättelse om jag-sökandet och begäret, där fru Freud är en av huvudgestalterna, som i fallet med Anna Lytsys bok med just titeln Fru Freud; eller varför inte Niclas Ericssons utsökt lättsamma sommar-bög-deckare Familjehemligheter, om illvilliga bitterbögar i Stockholms ”kändiselit”?

Om trycksakerna inte lockar så har det nuvarande queer-kulturella smörgåsbordet fler rätter än så att erbjuda och man kan då ta Johan Hiltons råd och gå på teatern, som får ett allt större HBT-utbud. Han konstaterade, i något som närmast kan liknas vid en live-uppläst radiokrönika på scen, att läget i HBT-teater-Sverige ”inte är så dåligt som man skulle kunna tro”, utan faktiskt verkar riktigt, riktigt bra. Och som mest imponerande under året framhöll han Pia Johanssons insats som cynisk flata i Petera von Kants bittra tårar.

Och att queer-teater-Sverige mår riktigt bra, råder det inga tvivel om efter ett smakprov ur pjäsen No tears for queers som är en bearbetning av Hiltons egen reportagebok med samma namn, om de brutala morden på tre homosexuella män, som alla mördats för sin läggning.

Stycket ur pjäsen, som till en början verkade både aningen obekväm och långdragen, blev i ett plötsligt fokusskifte någonting så både oväntat och gripande att publiken kunde höras flämta efter andan. Från att ha varit ett sakligt uppläsande av de inblandades vittnesmål, blev stycket plötsligt en våldsam iscensättning av misshandeln och mordet på en av männen ur Hiltons bok. Ett kort och effektfullt stycke teater som verkligen lämnar mersmak efter höstens queer-kulturella utbud…