Redan i baren kommer känslan av intim avskildhet, nästan lite som man är speciellt utvald att få komma in och ta del av vad som komma skall. Tung röd sammet inramar scenen och det rum där vi i publiken sitter med spänd förväntan.
Sean Kelly och Magnus Skogsberg har satt upp en föreställning som går i mannens tecken. Det är enkelt och avskalat, med endast en liten orkester under ledning av Karl Johan Ankarblom. Tillsammans, och var för sig, väver de in bögvärldens ytlighet, kåthet, tomma löften och längtan efter kärlek i en kavalkad av underbara evergreens, schlagers (som Siwans Sju vackra pojkar) och cabaretsånger. Musiken känns väl igen och texterna är smarta och fyndigt skrivna, som den fina översättningen av Never been to me, känd från filmen Priscilla öknens drottning:
Nej Vänta
Du kan väl
Låt mig prata klart
Du är ung och snygg i kroppen
och du doftar underbart
Du kan ligga
Jorden runt
Det känns som en succé
Men en morgon när du vaknar
Ligger ingen där bredvid
Föreställningen är medryckande och vacker och såväl Skogsberg som Kelly har sångröster som definitivt ger rättvisa till dessa underbara låtar. En del låtar framförs i originaltext men med nya arrangemang (I will survive och Det gör ont) som lyfter texterna och gör budskapet tydligare. Man rycks med av musiken och berörs av de ämnen som tas upp. Man känner hopp, kanske förtvivlan, men man känner framför allt igen sig.
Det här är en föreställning om kärlek till, och längtan efter, män, och oavsett var man står i livet lämnar den knappast någon oberörd, för den talar rakt in i hjärtat.
Uppdaterad 2023-04-30
