– Nu är det andra gången gillt med stor utställning för dig. Först Waldemarsdudde i Stockholm i våras och så Malmö Konstmuseum nu.
– Ja, det börjar bli lite mycket… (skratt). Men det här är sista föreställningen.
– Men om någon ber dig att…
– Det beror allt på vad de ber mig om…! (skratt).
– Hur är det att stå här bland sina verk då?
– Det är underbart att se dem. Jag har ju gjort dem en och en och skickat iväg dem. Och en sån här utställning får man inte ihop igen under min livstid.
– Du har gjort verk för offentlig miljö som Garbo-vävarna för Sverigehuset i Stockholm. Och så ändras husets användningsområde och sakerna plockas ner. Just Garbobilden räddades av Nationalmuseum, men det händer att konstverk till och med försvinner.
– Som konstnär får man släppa taget. Jag har lämnat ifrån mig dem och har inte längre att göra med dem. Andra får ta ansvaret.
– Nu står vi vid ett mönster som du gjorde för Katja of Sweden på 70-talet. Och det skulle kunna vara gjort idag…
– Säger du det… Ja
… det har förresten aldrig sålts som metervara, bara som färdiga kläder. Det är från 1973 och har funnits som klänningar.
– När du presenterades idag på utställningen framhölls det att du på 1950-talet var ensam som man när du pluggade textil på Konstfack. Dessutom är du gay, och det där har man ju tidigare försökt binda samman, att bögar söker sig till såna uttryck. Men hur är det idag?
– Jag vet inte… Jag tycker nog egentligen inte att det har med vartannat att göra. Det finns nog lika många homosexuella skulptörer som textilare. Men det är svårt att svara på.
– Det står i den bok som getts ut till utställningarna att du firat flera födelsedagar vid författaren Karen Blixens grav på andra sidan Öresund.
– Ja, med champagne! Det var för hennes fabuleringsförmåga. Sånt är jag rätt bra på själv… lögnaktighet på allvar!



Krondahls livsverk på Waldemarsudde

Hans Krondahl ställer ut till 80-årsdagen