“Ska du åka till Paris för att dansa vals?”, frågade min kompis mig när jag sa att jag skulle till vinet och kolhydraternas mecka på en ball. ”Ball som i ballroom! Voguing honey. Som i Pose!” svarade jag, extremt förväntansfull inför att besöka min första ball någonsin. Jag var redo för min Elektra Evangelista-era!
Innan jag fortsätter den här texten vill jag understryka att vi redan har en stark Ballroom-scen i Sverige med lysande stjärnor som gjort alltifrån att skapa egna Balls med internationella besökare till att dela scen med Beyoncé när hon startade sin senaste turné, ”The Renaissance World Tour”, i Stockholm förra året. Jag har bara inte varit på de tillställningarna. Är man nyfiken på detta finns det en officiell Instagram och den hittar ni här. Anledningen till min frånvaro handlar nog inte om någonting annat än ett historiskt bristande intresse i kombination med okunskap. Men det är väl kanske sen gammalt att en romans på distans kan få en att bli intresserad av nästintill vad som helst – denna gång var inte annorlunda.
När jag etablerade kontakt med denna fransman under ett av hans Sverigebesök hade jag ingen aning om att han var en världsledande figur inom ballroom-scenen. Generellt sett är jag rätt ointresserad av folks sysselsättningar och brukar inte fråga om det förrän ett X antal träffar in. Min haka föll därför till marken när jag besökte honom i höstas och han berättade att han skulle organisera sin första egna ball i en historisk lokal med glasväggar och första parkett till Eiffeltornet, Théâtre national de Chaillot! Jag vill aldrig missa något extraordinärt och eftersom att jag älskar en “första gången”-upplevelse, kändes detta som en fantastisk debut.
Frågan hade ställts i förväg huruvida han kunde sätta ihop mig med en grupp välkomnande queers som jag kunde umgås med på plats. Inte för att jag har ett problem att socialisera mig med främlingar, jag tenderar nästan alltid att resa själv, men just för att hela fenomenet var främmande för mig. “It’s not like that”, fick jag som svar (med en fantastisk fransk-engelsk accent som hade fått mig att åka nästan vart som helst). “Jahapp. What the F is it like då!?”, tänkte jag. Nåväl, det här ska väl gå sig an… Jag spenderade en natt i häktet när jag var 15 år och brukar tänka att få saker kan bli värre än det.
Väl på plats förstod jag precis vad han menade. Grupperingar var en icke existerande faktor och aldrig i mitt hittills 30-åriga liv har jag befunnit mig i ett mer välkomnande sammanhang. Jag trodde att jag hade upplevt everything queer vid här laget då jag jobbat inom klubbscenen i nästan tio år, men det här var och är någonting helt annat. Känslan av inkludering och acceptans i kombination med personliga uttryck i form av diverse kreationer och koreografier var på en annan nivå. Jag googlade “Why is ballroom culture amazing?” och detta var det första som kom upp.
“The balls create a welcoming, non-critical space for the queer community to construct their sense of self in their own hidden world free of the constraints that mainstream society puts on gender and sexual expression.”
För ballroom-scenen och dess historia är mer än bara kreationer, koreografier och ten, ten, ten across the board. För att förstå vikten av den miljön behöver man förstå de lager av exkludering och rasism som existerar i queer-världen än idag. Människor som inte tillhör det communityt tror oftast att det är en dans på rosor när man väl befinner sig i de sammanhangen, medan sanningen är att många gånger är ens eget community det mest dömande. Jag vet många queer-personer som inte ens tyckar om att vistas i de miljöerna av den anledningen. Det och att det finns en hel generation som rör sig ute och än idag anser att konceptet “tafsa” är en charmig grej.
Ballroom-kulturen tog avstamp i USA under början av 1900-talet. Detta efter att queer-personer gjort revolt mot att flertalet stater infört lagar mot att klä sig i kläder tillhörande “motsatt kön”. Man kan se det som en LGBTQ-subkultur där man tävlar genom att visa upp sig, ofta i form av poser, drag eller dans, det är härifrån dansstilen “Vogue” (nej inte tidningen) härstammar. Man tillhör även oftast ett “house” som fungerar som ett slags kollektiv för queer-personer.
Tyvärr var även den scenen exkluderande och det slutade med att afro- och latinamerikaner startade sina egna balls. Rasismen inom ballroom-scenens tidiga dagar skildras i dokumentären “The Queen” (1968). Där kan man följa Crystal och Lottie LaBeijas resa från att de uttrycker sin frustration kring känslan att de mäts efter en högre standard och aldrig får några priser, till att de därefter skriver historia och startar ballroom-scenens första “House”, The Royal House Of LaBeija. Dessa “house” och scenen i sig utvecklades över tid till ett safe space för olika typer av queer-personer, många som blivit utslängda från sina hem på grund av sina identiteter. Dessa “house” spelade även en betydande roll för många människors liv under AIDS-epidemin och existerar i allra högsta grad än idag.
Dansen ”voguing” har därefter vuxit till ett fenomen världen över och numera ser vi barn försöka vogua på TikTok. Ballroom-scenen i sig blev mainstream i samband med tv-serien “Pose” som skildrar just HBTQI-subkulturen under 80- och 90-talet. Har ni inte sett den ännu var det dags igår! Fun fact är att Dominique Jackson, som spelar en av huvudkaraktärerna i serien, var på Backdoor för något år sedan.
Så ja! Med detta sagt.. Detta var min första men absolut inte sista ball. Vem vet, kanske vågar jag mig till och med upp på scenen en vacker dag..
Uppdaterad 2024-04-01
