– Jag vägrade spela Barbie Girl med Aqua, säger Pamela och ler stort.
Vi ses på ett kafé i Stockholm och jag har precis frågat henne om det funnits låtar under hennes DJ-karriär som hon inte spelat.
– Jag hade precis gjort mig ett namn som DJ, jag tog det väldigt seriöst och var väl lite divig och ville vara den coola DJ:n så jag tyckte att Barbie girl var alldeles för töntig (skrattar). Men folk gav sig inte, ”du måste spela den, du måste spela den”. Så till slut gjorde jag det, men när jag tryckte igång låten hukade jag mig och gömde mig i DJ-båset (skrattar). Jag tyckte det var så pinsamt. Idag skulle jag inte bry mig.
Pamela Leal Vinals kom till Sverige från Chile på 70-talet som 6-åring. Hennes föräldrar och syster flydde Pinochet och diktaturen i landet och Sverige tog emot dem. Efter att ha flyttat runt lite i innerstan i Stockholm hamnade de till slut i Akalla. och föräldrarna skilde sig.
– Det var två olika världar att bo hos mamma respektive pappa. Mamma var öppensinnad, medan pappa var den här tuffa machokillen. Mamma berättade till exempel för mig och syrran att det finns män som gillar män och kvinnor som gillar kvinnor, de kallas homosexuella och i den här familjen tycker vi om dem, medan pappa tyckte att man skulle kasta sten på homosexuella och skrattade åt pappor som gick med barnvagn… Det blev en kulturkrock för honom.
I skolan var Pamela ”rätt stökig” som hon uttrycker det men när det var dags för musiklektionerna skärpte hon sig.
– Jag fick en gitarr av min pappa när jag var sex år och kunde ta ut ackord bara genom att höra en låt. Så musiken har alltid funnits med mig.
Första skivan hon köpte var ”Holiday in Greece”.
– Jag valde mellan den och Sound of Music, minns hon. Men sen köpte jag Sound of Music också. Jag samlade på mig massor av skivor.
När Pamela var elva år gammal kom det en ny kille till klassen i Akalla, han hette Kenneth och de klickade med varandra på en gång.
– Vi var varandras räddning kan man säga, vi var jämt ihop, både i skolan och på fritiden. När vi var 11-12 år satt vi hemma och tittade på videos med inspelningar från After Dark på Börsen. Vi var så fascinerade av dessa män som var kvinnor.
– Sen kom vi ifrån varandra på gymnasiet. Men en dag när jag hade kommit ut och gick till Hus1 som var en gayklubb i Stockholm mötte jag Kenneth där. ”Vad gör du här?” sa jag. ”Ja, vad gör DU här?”, sa han. Då visade det sig att han också var gay. Och vi är supertajta vänner än idag. Han jobbar på The Hills här i Stockholm.
Hur var det att komma ut för familjen?
– Jag har ju vetat sen jag liten att jag är annorlunda. Jag läste böcker om prinsessor som alltid räddades av prinsen, men jag kände att jag ville rädda prinsessan eller om någon skulle rädda mig så skulle jag vilja att det var en prinsessa som räddar mig. Inte en prins. Men jag förstod också att det här var något som jag inte kunde berätta för någon.
Men en dag i 20-års åldern tog hon mod till sig och berättade för mamma och syrran.
– Mamma grät i två veckor, mest för att hon var rädd för att jag inte skulle bli accepterad. Sen klev mamma in på RFSL i Stockholm och bad att få all information om homosexualitet så hon kunde läsa på. Sån är hon. Idag går hon stolt i pridetåget varje år.
– Pappa fick veta det i en artikel i Expressen som jag var med i som handlade om tjejer som gillar tjejer… Han blev väldigt arg minns jag, men mer på sättet han fick veta det än att jag var gay. Men idag har vi kommit varandra närmare och vi är på good terms med varandra. Han är stöttande i allt jag gör.
Pamelas första gig som DJ var på en tjejfest under Homoveckan 1993. Hon hade tjatat till sig att få spela en timme, ljög om att hon visste hur man mixade och sade att hon hade spelat förr.
– Men det gick bra, och sen dess har det faktiskt rullat på. Jag var då den enda kvinnliga DJ: n så det gjorde väl sitt. Sen blev det Propaganda, MondayBar, Pridespelningar och även SLM…
Hur var det att spela där? Där får ju inga tjejer komma in.
– Det var så jäkla kul att få spela för dem, det är lite hårdare house. De satte upp svarta plastskynken för DJ-båset så ingen skulle se att det var en tjej som spelade och för att killarna där inte skulle känna sig obekväma. En del tjejer jag pratat med tycker att det är hemskt att jag gick med på det, men jag tycker bara det var kul. Vi har våra subkulturer i den här spretiga regnbågsvärlden och de får vi har respekt för.
Är det många som önskar låtar när du spelar?
– JA! Särskilt tjejer. Och man ser direkt när någon är på väg fram, det syns på blicken och stegen att de tagit mod till sig (skrattar). Jag har fått så många lappar i dj-båset ”hej, kan du spela den och den låten”… Jag har sparat varenda lapp som minnen.
Har du även fått ett och annat telefonnummer?
– Ja, det händer (skrattar).
Har du även fått några udda låt-önskningar?
– Ja, folk har önskat låtar som är helt omöjliga att spela och en gång var det en tjej som kom fram med ett A4-papper med låtar nerskrivna på båda sidor. Och så sa hon ”Vi skulle gärna se att du spelade dessa låtar”.
Pamela blev sedan hus-DJ på Bitch Girl Club på Kolingsborg och blev Pamela med hela flatvärlden.
– Jag minns en kväll när Efva och Eva kom dit första gången och hela stället stannade upp, folk slutade dansa. Först kom Mille med ficklampa och var någon slags bodyguard, sen kom Evorna. De var ju som kungligheter i vår värld. Då var det en tjej som sprang fram till mig i DJ-båset och ropade ”du måste spela Eva Dahlgren, nu måste du spela Eva Dahlgren…”
Gjorde du det?
– Nej, det hade ju bara varit jättejobbigt för Eva.
– Man får så mycket konstiga förfrågningar, men jag har lärt mig att hantera det på ett trevligt sätt, ibland får jag dra till med en vit lögn att säga jag precis spelat den…
Men livet som DJ hade även en baksida. En sida som höll på att kosta henne livet. För att orka festa och vara vaken på nätterna började hon ta droger. Kokain och amfetamin. Dessutom började hon använda droger utanför klubben – i sin vardag.
– Till slut hade jag hamnat långt ner i drogträsket. Jag försökte sluta och berätta för mamma, så jag flyttade hem till henne men tog droger i smyg och en dag bad hon mig flytta eftersom hon inte ville se sin dotter ta livet av sig. Då fick jag panik minns jag, när ens egen mamma tog avstånd, jag gick till socialen dagen efter och berättade att jag måste ha hjälp för att kunna sluta. Ett par dagar senare fick jag plats på ett behandlingshem på Lidingö. Jag trodde att jag skulle vara där i några veckor, jag var kvar åtta månader. Och det var hårt slit varenda dag, terapi och samtal, både i grupp och enskilt. Det var fruktansvärt jobbigt, det är det värsta och det bästa jag gjort i livet. Sen dess, alltså 16 år sedan är jag clean.
Inga droger, ingen alkohol?
– Nej. Och jag mår så mycket bättre och är närvarande på ett helt annat sätt när jag spelar. Det jag ville uppnå med droger var ju även en euforisk känsla, den här kicken, det lyckades jag aldrig riktigt med, men idag när jag är fri, så kan jag nå det på ett helt naturligt sätt. Jag ryser bara jag pratar om det.
Vi måste även prata om att du var i Oslo för ett år sedan när en man sköt ihjäl två personer utanför en gayklubb i stan, du spelade på en pridefest samtidigt?
– Ja, jag spelade på en tjejfest, det var 1500 gäster och när nyheten kom på natten om att det varit en skjutning i stan fick vi avbryta. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Ingen visste ju om det var fler attentat på gång, om de var fler terrorister i stan och om det skulle bli som i Paris. Ingen visste ju något. Det är första gången sen jag kom ut som jag gömde mig, jag tog av mig min Tom of Finland-tröja och allt som kunde utmärkas att jag var homo. Jag var så rädd. Dagen efter vände rädslan till ilska och jag tänkte, ’jag ska aldrig mer gömma mig, ingen ska kunna skrämma in mig i garderoben igen’. Och jag tror aldrig jag varit så stolt som när jag gick i paraden någon månad senare i Stockholm.
